Anders Bondensson

Anders Bondensson

Varför en blogg?

För att det är kul att tycka.

Att skapa pengar

AnnatPosted by Anders Bondensson Mon, July 04, 2016 10:55:57
Att skapa pengar

I Sverige kan vem som helst skapa pengar. Du med. Det är inte något som är förbehållet Riksbanken eller affärsbankerna, vilket påstås lite här och var. Att skapa pengar är en rättighet som alla medborgare har i Sverige. Nu ska jag beskriva hur det går till.

Du tar en papperslapp, och så skriver du på denna papperslapp att

”Jag, Sven Svensson, lovar att ge en svensk hundrakronorssedel till den person som ger mig denna papperslapp tidigast 2016-12-31.”

Nu kan du köpa varor för den papperslappen, så länge en säljare accepterar den som betalningsmedel. Om du är en välkänd person, med stor kreditvärdighet, samtidigt som du på något sätt utformat din papperslapp så att den är svår att förfalska, kommer den säljare som accepterade papperslappen att i sin tur kunna använda den till inköp, och så vidare. På detta sätt har du alltså skapat pengar, och det är på väsentligen detta sätt som affärsbankerna skapar pengar.

Av alla de pengar som idag finns i Sverige utgörs en överväldigande del av något jag här kommer att benämna bankpengar, med vilket jag menar pengar skapade av bankerna genom skuldebrev enligt ovan. Resten av alla pengar, en betydligt mindre del, är sedlar, mynt och dess elektroniska motsvarighet utgivna av riksbanken. Pengar skapade av andra aktörer torde vara en mycket marginell företeelse, men teoretiskt sett fullt möjligt på det sätt jag beskrivit ovan.

Pengar utgivna av bankerna

Skillnaden mellan dig och affärsbankerna när det gäller era möjligheter att skapa pengar är att de har hög kreditvärdighet samt att de har ett mycket mera flexibelt system för att byta sina pengar mot riksbankens sedlar i form av ett nätverk av kontor och uttagsautomater över hela landet. Dessutom har världens banker tillsammans skapat ett globalt system för överföring av bankpengar direkt mellan köpare och säljare. Detta är väldigt mycket smidigare än att endast utlova en av riksbankens hundrakronorssedlar till den som lyckas söka upp dig personligen efter nyår, som var fallet i det inledande exemplet.

Principen är dock densamma. De pengar du ser på ditt saldo, oavsett om det är elektronisk form eller en gammal hederlig bankbok, är pengar utgivna av banken men som du äger. Bankens löfte, motsvarande ditt löfte på papperslappen, är att du när som helst kan byta dina bankpengar mot riksbankens sedlar och framförallt handla direkt med bankpengarna hos de många handlare som accepterar dessa direkt som betalning via det ovan nämnda globala system som bankerna byggt upp. Det sistnämnda kallas i vardagstal för att handlaren ”tar kort”, dvs. han accepterar bankpengar som betalning och inte bara riksbankens sedlar och mynt.

Vad som egentligen händer när du går till banken med en hög sedlar och ”sätter in dem på banken”, är att du växlar dina sedlar till motsvarande mängd bankpengar. Bankpengarna du ser på ditt saldo är egentligen ingenting annat än ett skuldebrev som betyder att banken är skyldig att när som helst ge dig motsvarande belopp i riksbankens sedlar och mynt. Men nu kan banken låna ut sedlarna till någon annan. Du tittar på ditt kontoutdrag, och ser ett saldo. Du uppfattar det som att du har bankpengar där handla för, eller byta mot riksbankens sedlar i lämplig automat, samtidigt som den som lånat ”dina” bankpengar också kan handla för dem.

Att ni kan göra detta samtidigt, beror på att banken för det första inte lånar ut precis allt som den lånat in, och för det andra på att de som satt in pengar på banken inte samtidigt använder alla sina pengar. Så länge de som satt in pengar på banken inte samtidigt använder mer än den mängd som banken avstått från att låna ut, en ansenlig mängd totalt men en liten andel av det som samtliga kunder satt in, så fungerar systemet.

Att gå med en bunt av riksbankens sedlar till banken och sätta in dem på sitt konto, är att byta riksbankens sedlar mot pengar utgivna av banken, alltså det jag kallar bankpengar. Bankernas kreditvärdighet är på samma nivå som riksbankens, åtminstone den svenska riksbanken, varför man normalt sett växlar fritt i bägge riktningarna mellan bankpengar och riksbankens sedlar. När du får lön, så är det numera väldigt ovanligt att du får din lön i form av sedlar utgivna av riksbanken. Din arbetsgivare ger dig istället lönen i form av bankpengar, och banken tillhandahåller elektronisk infrastruktur så att din arbetsgivare snabbt och enkelt ska kunna överföra ägarskapet av bankpengarna från sig till dig.

Notera att banken inte kan skapa bankpengar på samma fria sätt som riksbanken kan skapa sedlar. I det senare fallet skapar riksbanken verkligen pengar ur tomma intet, med lite hjälp av papper och trycksvärta. Riksbankens sedlar är inget skuldbrev. Du kan inte gå till riksbanken och kräva att få byta en sedel mot något annat, som t.ex. guld eller bankpengar.

Bankerna kan däremot bara skapa nya bankpengar genom att de upprättar skuldebrev, vilket väsentligen kräver två andra frivilliga aktörer, nämligen någon som sätter in pengar på banken och någon som sedan lånar dem. Här finns svaret på en mycket vanlig missuppfattning som sprids på internet, nämligen den att banken kan låna ut pengar som den inte har. Detta är fel. Banken kan endast skapa pengar genom skuldebrev, dvs. låna ut pengar som någon annan satt in på banken eller banken lånat på annat sätt t.ex. genom att ge ut bostadsobligationer via sitt hypotek.

Vad många hänger upp sig på, är att banken just i ”skapandeögonblicket” inte behöver ha några pengar att låna ut. Eftersom bankpengar i sig är något som banken är skyldig någon annan, låter banken i skapandeögonblicket denna ”någon annan” vara samme låntagare som lånar pengarna. Man kan säga att man upprättar två skuldebrev samtidigt. Ett i form av ett bolån, och ett annat med samma belopp i form av bankpengar.

Men detta är bara en teknikalitet. Så fort bankpengarna flyttas från banken behöver banken täckning med andra medel, och så principen att banken bara kan låna ut pengar som den faktiskt har gäller ändå.

Många tycker att bankpengarna inte är ”riktiga pengar”, till skillnad från riksbankens sedlar och mynt, men det är ett felaktigt synsätt. Snarare är det så att bankpengarna är mera riktiga, och mer lika de ursprungliga pengarna och även mer lika hur sedlar och mynt fungerade för 100 år sedan. Då kunde man åtminstone i teorin gå till riksbanken och få ut en mängd guld genom att lämna in en sedel, dvs. sedlarna var fortfarande ett slags skuldebrev.

Moderna sedlar och mynt är däremot märkliga skapelser. De bygger enbart på människors tro på att andra människor kommer att acceptera dem som betalningsmedel. Inga säkerheter, inga löften. Detta tycker jag är märkligare än bankpengar, som trots allt bygger på en skuld. Än märkligare är de elektroniska pengar som riksbanken skapar genom en knapptryckning, och sedan lånar ut till bankerna. Där kan man verkligen tala om att pengar skapas ur tomma luften. Det är detta elektroniska sedeltryckande som används när riksbanken ägnar sig åt Quantitative easing och köper statsobligationer på den öppna marknaden.

Bankerna lånar alltså bara ut pengar de själva lånat från allmänheten eller från andra banker, enligt de principer som kallas ”fractional banking” även om svenska banker i praktiken följer ett annat regelverk. De får låna ut det mesta av det som de själva lånat, men inte allt. Skulle alla långivare samtidigt kräva att få ut sina pengar, i form av sedlar eller genom att flytta dem till en annan bank, så skulle banken inte klara av att tillmötesgå alla eftersom den lånat ut det mesta av det som de själva lånat av sina långivare. Denna hypotetiska händelse kallas för en bank run.

På nätet florerar en mängd teorier. En av dessa går ut på att det vore bättre om bankerna inte fick tillämpa fractional banking överhuvudtaget, utan istället vara skyldiga att i varje ögonblick garantera varje långivares pengar. Därmed skulle dels en bank run vara omöjlig, och dels skulle banken inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet eftersom denna aktivitet väsentligen kräver att banken förmedlar pengar mellan långivare och låntagare.

Det är sant att både en bank run och skapandet av pengar i form av bankpengar skulle upphöra om bankerna var tvungna att i varje ögonblick kunna betala ut alla långiveras pengar i form av sedlar och mynt. Men konsekvensen blir också att hela syftet med institutionen bank, att förmedla kapital mellan de som vill låna och de som vill låna ut, upphör. Bankerna slutar att vara banker, och blir istället bankvalv för sedlar. Där du tidigare fick ränta på dina pengar när du satte in dem på banken, eftersom banken kan låna ut dem vidare till högre ränta, får du nu istället betala en avgift för att banken förvarar dina sedlar på ett säkert sätt.

Valuta

Storheten pengar kan som bekant mätas i många enheter, exempelvis kronor eller euro, och den enhet en specifik mängd pengar mäts i kallas för valuta. Bankerna kan skapa bankpengar i vilken valuta som helst, så länge de får tillgång till pengar i den valutan och kan utfärda skuldebrev i samma valuta.

Centralbankerna kan däremot endast skapa sedlar och mynt i en viss specifik valuta. Den svenska riksbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan kronor, och europeiska centralbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan euro. Centralbankerna kan också skapa elektroniska pengar ur tomma intet, vilket idag är vanligare än att de trycker nya sedlar och mynt. Centralbankernas elektroniska pengar skiljer sig från bankernas i så motto att de inte utgör en skuld, och inte kan förstöras.

Mer pengar leder till ökad inflation

Mer pengar i omlopp leder inte till större rikedom, utan endast till inflation. Där tidigare endast din vän kunde gå till kiosken och köpa godis för hundrakronorssedeln i det inledande exemplet, kan ni nu båda gå dit och köpa om du byter din papperslapp mot en hundrakronorssedel från vännen. Den som säljer godiset uppfattar den ökande efterfrågan, och höjer priset. Detta är inflation. Det högre priset på godis har inget att göra med att nyttan för en människa att äta godis ökat, vilket annars kan vara en orsak till att priset på en vara stiger, eller på att tillgången minskat. Det ökade priset är enbart en konsekvens av att penningsmängden ökat.

Just nu har vi enorm utlåning i Sverige, vilket medför att penningmängden på motsvarande sätt ökar enligt ovan, och i sin tur därmed inflationen.

Men vänta, tänker du nu. Jag har hört att vi inte har någon inflation i Sverige att tala om, att inflationen faktiskt är så låg att det är ett problem för ekonomin!

Det är sant att många säger att vi inte har någon inflation, men det är fel. Vad som däremot är sant är att något som heter KPI inte rör sig uppåt speciellt mycket. KPI är dock bara ett av många tänkbara mått på inflation. I synnerhet är det viktigt att komma ihåg att KPI inte inkluderar priset för bostäder, och det är just bostäderna som stigit i pris oerhört mycket de senaste decennierna.

Det ökade priset på bostäder har lite eller inget att göra med att nyttan av bostäder ökat, och inte heller beror det på att tillgången minskat. Visst, det byggs aningen för lite i förhållande till folkökningen, men detta är bara på marginalen. Den stora prisökningen är i allt väsentligt driven av att bankerna hela tiden skapar mera bankpengar att köpa bostäder för. Inflationen stannar inom bostadssektorn eftersom bankernas skuldebrev är utformade med bostäderna som säkerheter. Därför kan bara en liten del av de nya pengarna komma ur bostadssektorn.

Värt att notera är att bankerna även kan få bankpengar att upphöra att existera, på samma sätt som de kan skapa dem.

Pengar upphör nämligen existera när lån betalas tillbaka. När du ger en hundrakronorssedel till innehavaren av papperslappen, och därmed får tillbaka den senare, finns det inte längre 200 kr utan bara 100 kr.

På samma sätt upphör pengar att existera när banklån betalas tillbaka. Ju mindre pengar det finns i omlopp, desto lägre blir priset. Det är alltså fullt möjligt att åstadkomma en negativ spiral på penningmängd och bostadspriser, på samma sätt som vi nu har en positiv.

Att priset på bostäder stiger, beror på att penningmängden hela tiden ökar. Prisstegringen beror inte på att det råder brist på bostäder. Därför är det självklart att det vi ser är en så kallad bubbla, som kan brista och leda till den negativa spiral som uppstår när lån betalas tillbaka och penningmängden minskar.

Däremot är det inte lika självklart, även om jag personligen betraktar det som troligt, att bubblan någon gång kommer att brista. Enligt min mening skulle det vara möjligt, men ganska svårt, för riksbank och regering att agera på ett sådant sätt att utlåningen och prisökningen avstannar utan att det därmed vänder nedåt.

Vad som är ännu svårare att förutspå är när bubblan i så fall brister. Enligt klassisk teori är det omöjligt att svara på, eftersom spekulanter på marknaden då redan skulle använda sådan kunskap att tjäna riskfria pengar varför sådan kunskap inte kan existera. Men eftersom denna typ av teorier bygger på en massa antaganden, vissa av det mer tveksamma slaget, nöjer jag mig med att påstå att det är nästan omöjligt att säga när bubblan brister. Om den alls brister.

Låt riksbanken trycka mera pengar

Ett par nationalekonomer förslog nyligen att riksbanken borde börja trycka nya sedlar och dela ut till allmänheten. Det skulle skapa den inflation som andra metoder misslyckats med att skapa, argumenterar författarna, och eventuella problem som det här förfarandet skulle kunna leda till avhandlas tämligen sorglöst i deras framställning.

Jag håller helt med om att det skulle skapa inflation. De skriver vidare att alla skulder i svenska kronor därmed skulle minska i värde, och jag håller med om det med. Skulder i svenska kronor skulle minska i värde om riksbanken börjar massproducera sedlar och dela ut dem till allmänheten, till gagn för låntagarna och till men för fordringsägarna.

Vad våra frejdiga akademiker dock inte berör annat än i förbigående, är hur dessa fordringsägare skulle reagera. Utgångspunkten tycks vara att reaktionen inte skulle bli annat än en axelryckning, och ett ”hå-hå ja-ja”. Tillåt mig att tvivla på detta, och istället presentera en alternativ reaktion hos fordringsägarna.

Förlorarna är alltså de som lånar ut, t.ex. alla placerare som lånar ut pengar till staten genom att köpa svenska statsobligationer. En stor del av dessa fordringsägare är utländska finansiella institutioner. Så vad är problemet? Svenska hushållen blir vinnare, och en massa utländska institutioner som vi inte bryr oss om blir förlorare. Vilken bra deal för Sverige! Eller?

Dessa fordringsägare är i dagsläget villiga att låna ut pengar till svenska staten till en mycket låg ränta, eftersom de litar på att den svenska staten, till skillnad från t.ex. den grekiska, inte hittar på en massa galenskap. Detta är en enorm fördel för Sverige, som hela tiden kan förnya sina lån till förmånlig ränta. (När obligationerna förfaller till betalning ger riksgälden ut nya obligationer för att kunna betala de gamla lånen. När staten lånar pengar rör det sig alltid om tidsbegränsade lån, och när staten måste betala tillbaka ett lån så finansieras det normalt sett genom ett nytt lån. Det är det här som dagligen sysselsätter Riksgälden, och på så vis håller skulden ungefär samma storlek. Det är bara villkoren för lånen, väsentligen räntesatsen, som hela tiden förnyas.)

Den här kreditvärdigheten har svenska staten byggt upp under lång tid. Det är inget man uppnår på en eftermiddag, utan vi skördar nu frukterna av ett arbete som pågått sedan början av 90-talet. Under 25 år har den svenska staten bevisat att den är en trovärdig låntagare, och bland annat därför njuter den nu rekordlåga räntor tillsammans med andra trovärdiga nationer.

Den reaktion som jag uppfattar som mer trolig hos fordringsägarna, än den axelryckning som våra två nationalekonomer hoppas på, är att de kommer att kräva oerhört mycket högre räntor så fort de får höra talas om den svenska riksbankens sedeltryckande. Detta som kompensation för att man via frampressand inflation förlorar pengar på att låna ut till Sverige, samt den risk man tar när man lånar ut till en stat som uppenbarligen kan tänkas behandla sina fordringsägare hur som helst. Räntorna kan bli så höga att vi helt enkelt inte har råd att betala, och därmed hamna i exakt det läge som Grekland hamnade i 2008 när den grekiska statens fordringsägare fick klart för sig dels hur illa det var ställt med de grekiska statsfinanserna och dels att den grekiska staten ägnat sig åt både kreativ bokföring och rena lögner för att behålla sin kreditvärdighet.

Visst vore det bra med lite högre inflation, men inte till det fruktansvärt höga pris det skulle innebära att den svenska staten plötsligt skulle behöva betala tiofalt högre ränta än idag. Dessa räntebetalningar skulle gröpa ur statsbudgeten och tvinga fram enorma offentliga besparingar i välfärden och/eller skattehöjningar. Det är väldigt förvånande att två nationalekonomer kan föreslå något sådant, men de kanske har förstått något som jag inte begriper.



  • Comments(3)//anders.bondensson.se/#post33