Anders Bondensson

Att skapa pengarAnnat

Posted by Anders Bondensson Mon, July 04, 2016 10:55:57

Att skapa pengar

I Sverige kan vem som helst skapa pengar. Du med. Det är inte något som är förbehållet Riksbanken eller affärsbankerna, vilket påstås lite här och var. Att skapa pengar är en rättighet som alla medborgare har i Sverige. Nu ska jag beskriva hur det går till.

Du tar en papperslapp, och så skriver du på denna papperslapp att

”Jag, Sven Svensson, lovar att ge en svensk hundrakronorssedel till den person som ger mig denna papperslapp tidigast 2016-12-31.”

Nu kan du köpa varor för den papperslappen, så länge en säljare accepterar den som betalningsmedel. Om du är en välkänd person, med stor kreditvärdighet, samtidigt som du på något sätt utformat din papperslapp så att den är svår att förfalska, kommer den säljare som accepterade papperslappen att i sin tur kunna använda den till inköp, och så vidare. På detta sätt har du alltså skapat pengar, och det är på väsentligen detta sätt som affärsbankerna skapar pengar.

Av alla de pengar som idag finns i Sverige utgörs en överväldigande del av något jag här kommer att benämna bankpengar, med vilket jag menar pengar skapade av bankerna genom skuldebrev enligt ovan. Resten av alla pengar, en betydligt mindre del, är sedlar, mynt och dess elektroniska motsvarighet utgivna av riksbanken. Pengar skapade av andra aktörer torde vara en mycket marginell företeelse, men teoretiskt sett fullt möjligt på det sätt jag beskrivit ovan.

Pengar utgivna av bankerna

Skillnaden mellan dig och affärsbankerna när det gäller era möjligheter att skapa pengar är att de har hög kreditvärdighet samt att de har ett mycket mera flexibelt system för att byta sina pengar mot riksbankens sedlar i form av ett nätverk av kontor och uttagsautomater över hela landet. Dessutom har världens banker tillsammans skapat ett globalt system för överföring av bankpengar direkt mellan köpare och säljare. Detta är väldigt mycket smidigare än att endast utlova en av riksbankens hundrakronorssedlar till den som lyckas söka upp dig personligen efter nyår, som var fallet i det inledande exemplet.

Principen är dock densamma. De pengar du ser på ditt saldo, oavsett om det är elektronisk form eller en gammal hederlig bankbok, är pengar utgivna av banken men som du äger. Bankens löfte, motsvarande ditt löfte på papperslappen, är att du när som helst kan byta dina bankpengar mot riksbankens sedlar och framförallt handla direkt med bankpengarna hos de många handlare som accepterar dessa direkt som betalning via det ovan nämnda globala system som bankerna byggt upp. Det sistnämnda kallas i vardagstal för att handlaren ”tar kort”, dvs. han accepterar bankpengar som betalning och inte bara riksbankens sedlar och mynt.

Vad som egentligen händer när du går till banken med en hög sedlar och ”sätter in dem på banken”, är att du växlar dina sedlar till motsvarande mängd bankpengar. Bankpengarna du ser på ditt saldo är egentligen ingenting annat än ett skuldebrev som betyder att banken är skyldig att när som helst ge dig motsvarande belopp i riksbankens sedlar och mynt. Men nu kan banken låna ut sedlarna till någon annan. Du tittar på ditt kontoutdrag, och ser ett saldo. Du uppfattar det som att du har bankpengar där handla för, eller byta mot riksbankens sedlar i lämplig automat, samtidigt som den som lånat ”dina” bankpengar också kan handla för dem.

Att ni kan göra detta samtidigt, beror på att banken för det första inte lånar ut precis allt som den lånat in, och för det andra på att de som satt in pengar på banken inte samtidigt använder alla sina pengar. Så länge de som satt in pengar på banken inte samtidigt använder mer än den mängd som banken avstått från att låna ut, en ansenlig mängd totalt men en liten andel av det som samtliga kunder satt in, så fungerar systemet.

Att gå med en bunt av riksbankens sedlar till banken och sätta in dem på sitt konto, är att byta riksbankens sedlar mot pengar utgivna av banken, alltså det jag kallar bankpengar. Bankernas kreditvärdighet är på samma nivå som riksbankens, åtminstone den svenska riksbanken, varför man normalt sett växlar fritt i bägge riktningarna mellan bankpengar och riksbankens sedlar. När du får lön, så är det numera väldigt ovanligt att du får din lön i form av sedlar utgivna av riksbanken. Din arbetsgivare ger dig istället lönen i form av bankpengar, och banken tillhandahåller elektronisk infrastruktur så att din arbetsgivare snabbt och enkelt ska kunna överföra ägarskapet av bankpengarna från sig till dig.

Notera att banken inte kan skapa bankpengar på samma fria sätt som riksbanken kan skapa sedlar. I det senare fallet skapar riksbanken verkligen pengar ur tomma intet, med lite hjälp av papper och trycksvärta. Riksbankens sedlar är inget skuldbrev. Du kan inte gå till riksbanken och kräva att få byta en sedel mot något annat, som t.ex. guld eller bankpengar.

Bankerna kan däremot bara skapa nya bankpengar genom att de upprättar skuldebrev, vilket väsentligen kräver två andra frivilliga aktörer, nämligen någon som sätter in pengar på banken och någon som sedan lånar dem. Här finns svaret på en mycket vanlig missuppfattning som sprids på internet, nämligen den att banken kan låna ut pengar som den inte har. Detta är fel. Banken kan endast skapa pengar genom skuldebrev, dvs. låna ut pengar som någon annan satt in på banken eller banken lånat på annat sätt t.ex. genom att ge ut bostadsobligationer via sitt hypotek.

Vad många hänger upp sig på, är att banken just i ”skapandeögonblicket” inte behöver ha några pengar att låna ut. Eftersom bankpengar i sig är något som banken är skyldig någon annan, låter banken i skapandeögonblicket denna ”någon annan” vara samme låntagare som lånar pengarna. Man kan säga att man upprättar två skuldebrev samtidigt. Ett i form av ett bolån, och ett annat med samma belopp i form av bankpengar.

Men detta är bara en teknikalitet. Så fort bankpengarna flyttas från banken behöver banken täckning med andra medel, och så principen att banken bara kan låna ut pengar som den faktiskt har gäller ändå.

Många tycker att bankpengarna inte är ”riktiga pengar”, till skillnad från riksbankens sedlar och mynt, men det är ett felaktigt synsätt. Snarare är det så att bankpengarna är mera riktiga, och mer lika de ursprungliga pengarna och även mer lika hur sedlar och mynt fungerade för 100 år sedan. Då kunde man åtminstone i teorin gå till riksbanken och få ut en mängd guld genom att lämna in en sedel, dvs. sedlarna var fortfarande ett slags skuldebrev.

Moderna sedlar och mynt är däremot märkliga skapelser. De bygger enbart på människors tro på att andra människor kommer att acceptera dem som betalningsmedel. Inga säkerheter, inga löften. Detta tycker jag är märkligare än bankpengar, som trots allt bygger på en skuld. Än märkligare är de elektroniska pengar som riksbanken skapar genom en knapptryckning, och sedan lånar ut till bankerna. Där kan man verkligen tala om att pengar skapas ur tomma luften. Det är detta elektroniska sedeltryckande som används när riksbanken ägnar sig åt Quantitative easing och köper statsobligationer på den öppna marknaden.

Bankerna lånar alltså bara ut pengar de själva lånat från allmänheten eller från andra banker, enligt de principer som kallas ”fractional banking” även om svenska banker i praktiken följer ett annat regelverk. De får låna ut det mesta av det som de själva lånat, men inte allt. Skulle alla långivare samtidigt kräva att få ut sina pengar, i form av sedlar eller genom att flytta dem till en annan bank, så skulle banken inte klara av att tillmötesgå alla eftersom den lånat ut det mesta av det som de själva lånat av sina långivare. Denna hypotetiska händelse kallas för en bank run.

På nätet florerar en mängd teorier. En av dessa går ut på att det vore bättre om bankerna inte fick tillämpa fractional banking överhuvudtaget, utan istället vara skyldiga att i varje ögonblick garantera varje långivares pengar. Därmed skulle dels en bank run vara omöjlig, och dels skulle banken inte längre kunna skapa pengar ur tomma intet eftersom denna aktivitet väsentligen kräver att banken förmedlar pengar mellan långivare och låntagare.

Det är sant att både en bank run och skapandet av pengar i form av bankpengar skulle upphöra om bankerna var tvungna att i varje ögonblick kunna betala ut alla långiveras pengar i form av sedlar och mynt. Men konsekvensen blir också att hela syftet med institutionen bank, att förmedla kapital mellan de som vill låna och de som vill låna ut, upphör. Bankerna slutar att vara banker, och blir istället bankvalv för sedlar. Där du tidigare fick ränta på dina pengar när du satte in dem på banken, eftersom banken kan låna ut dem vidare till högre ränta, får du nu istället betala en avgift för att banken förvarar dina sedlar på ett säkert sätt.

Valuta

Storheten pengar kan som bekant mätas i många enheter, exempelvis kronor eller euro, och den enhet en specifik mängd pengar mäts i kallas för valuta. Bankerna kan skapa bankpengar i vilken valuta som helst, så länge de får tillgång till pengar i den valutan och kan utfärda skuldebrev i samma valuta.

Centralbankerna kan däremot endast skapa sedlar och mynt i en viss specifik valuta. Den svenska riksbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan kronor, och europeiska centralbanken kan bara skapa sedlar och mynt i valutan euro. Centralbankerna kan också skapa elektroniska pengar ur tomma intet, vilket idag är vanligare än att de trycker nya sedlar och mynt. Centralbankernas elektroniska pengar skiljer sig från bankernas i så motto att de inte utgör en skuld, och inte kan förstöras.

Mer pengar leder till ökad inflation

Mer pengar i omlopp leder inte till större rikedom, utan endast till inflation. Där tidigare endast din vän kunde gå till kiosken och köpa godis för hundrakronorssedeln i det inledande exemplet, kan ni nu båda gå dit och köpa om du byter din papperslapp mot en hundrakronorssedel från vännen. Den som säljer godiset uppfattar den ökande efterfrågan, och höjer priset. Detta är inflation. Det högre priset på godis har inget att göra med att nyttan för en människa att äta godis ökat, vilket annars kan vara en orsak till att priset på en vara stiger, eller på att tillgången minskat. Det ökade priset är enbart en konsekvens av att penningsmängden ökat.

Just nu har vi enorm utlåning i Sverige, vilket medför att penningmängden på motsvarande sätt ökar enligt ovan, och i sin tur därmed inflationen.

Men vänta, tänker du nu. Jag har hört att vi inte har någon inflation i Sverige att tala om, att inflationen faktiskt är så låg att det är ett problem för ekonomin!

Det är sant att många säger att vi inte har någon inflation, men det är fel. Vad som däremot är sant är att något som heter KPI inte rör sig uppåt speciellt mycket. KPI är dock bara ett av många tänkbara mått på inflation. I synnerhet är det viktigt att komma ihåg att KPI inte inkluderar priset för bostäder, och det är just bostäderna som stigit i pris oerhört mycket de senaste decennierna.

Det ökade priset på bostäder har lite eller inget att göra med att nyttan av bostäder ökat, och inte heller beror det på att tillgången minskat. Visst, det byggs aningen för lite i förhållande till folkökningen, men detta är bara på marginalen. Den stora prisökningen är i allt väsentligt driven av att bankerna hela tiden skapar mera bankpengar att köpa bostäder för. Inflationen stannar inom bostadssektorn eftersom bankernas skuldebrev är utformade med bostäderna som säkerheter. Därför kan bara en liten del av de nya pengarna komma ur bostadssektorn.

Värt att notera är att bankerna även kan få bankpengar att upphöra att existera, på samma sätt som de kan skapa dem.

Pengar upphör nämligen existera när lån betalas tillbaka. När du ger en hundrakronorssedel till innehavaren av papperslappen, och därmed får tillbaka den senare, finns det inte längre 200 kr utan bara 100 kr.

På samma sätt upphör pengar att existera när banklån betalas tillbaka. Ju mindre pengar det finns i omlopp, desto lägre blir priset. Det är alltså fullt möjligt att åstadkomma en negativ spiral på penningmängd och bostadspriser, på samma sätt som vi nu har en positiv.

Att priset på bostäder stiger, beror på att penningmängden hela tiden ökar. Prisstegringen beror inte på att det råder brist på bostäder. Därför är det självklart att det vi ser är en så kallad bubbla, som kan brista och leda till den negativa spiral som uppstår när lån betalas tillbaka och penningmängden minskar.

Däremot är det inte lika självklart, även om jag personligen betraktar det som troligt, att bubblan någon gång kommer att brista. Enligt min mening skulle det vara möjligt, men ganska svårt, för riksbank och regering att agera på ett sådant sätt att utlåningen och prisökningen avstannar utan att det därmed vänder nedåt.

Vad som är ännu svårare att förutspå är när bubblan i så fall brister. Enligt klassisk teori är det omöjligt att svara på, eftersom spekulanter på marknaden då redan skulle använda sådan kunskap att tjäna riskfria pengar varför sådan kunskap inte kan existera. Men eftersom denna typ av teorier bygger på en massa antaganden, vissa av det mer tveksamma slaget, nöjer jag mig med att påstå att det är nästan omöjligt att säga när bubblan brister. Om den alls brister.

Låt riksbanken trycka mera pengar

Ett par nationalekonomer förslog nyligen att riksbanken borde börja trycka nya sedlar och dela ut till allmänheten. Det skulle skapa den inflation som andra metoder misslyckats med att skapa, argumenterar författarna, och eventuella problem som det här förfarandet skulle kunna leda till avhandlas tämligen sorglöst i deras framställning.

Jag håller helt med om att det skulle skapa inflation. De skriver vidare att alla skulder i svenska kronor därmed skulle minska i värde, och jag håller med om det med. Skulder i svenska kronor skulle minska i värde om riksbanken börjar massproducera sedlar och dela ut dem till allmänheten, till gagn för låntagarna och till men för fordringsägarna.

Vad våra frejdiga akademiker dock inte berör annat än i förbigående, är hur dessa fordringsägare skulle reagera. Utgångspunkten tycks vara att reaktionen inte skulle bli annat än en axelryckning, och ett ”hå-hå ja-ja”. Tillåt mig att tvivla på detta, och istället presentera en alternativ reaktion hos fordringsägarna.

Förlorarna är alltså de som lånar ut, t.ex. alla placerare som lånar ut pengar till staten genom att köpa svenska statsobligationer. En stor del av dessa fordringsägare är utländska finansiella institutioner. Så vad är problemet? Svenska hushållen blir vinnare, och en massa utländska institutioner som vi inte bryr oss om blir förlorare. Vilken bra deal för Sverige! Eller?

Dessa fordringsägare är i dagsläget villiga att låna ut pengar till svenska staten till en mycket låg ränta, eftersom de litar på att den svenska staten, till skillnad från t.ex. den grekiska, inte hittar på en massa galenskap. Detta är en enorm fördel för Sverige, som hela tiden kan förnya sina lån till förmånlig ränta. (När obligationerna förfaller till betalning ger riksgälden ut nya obligationer för att kunna betala de gamla lånen. När staten lånar pengar rör det sig alltid om tidsbegränsade lån, och när staten måste betala tillbaka ett lån så finansieras det normalt sett genom ett nytt lån. Det är det här som dagligen sysselsätter Riksgälden, och på så vis håller skulden ungefär samma storlek. Det är bara villkoren för lånen, väsentligen räntesatsen, som hela tiden förnyas.)

Den här kreditvärdigheten har svenska staten byggt upp under lång tid. Det är inget man uppnår på en eftermiddag, utan vi skördar nu frukterna av ett arbete som pågått sedan början av 90-talet. Under 25 år har den svenska staten bevisat att den är en trovärdig låntagare, och bland annat därför njuter den nu rekordlåga räntor tillsammans med andra trovärdiga nationer.

Den reaktion som jag uppfattar som mer trolig hos fordringsägarna, än den axelryckning som våra två nationalekonomer hoppas på, är att de kommer att kräva oerhört mycket högre räntor så fort de får höra talas om den svenska riksbankens sedeltryckande. Detta som kompensation för att man via frampressand inflation förlorar pengar på att låna ut till Sverige, samt den risk man tar när man lånar ut till en stat som uppenbarligen kan tänkas behandla sina fordringsägare hur som helst. Räntorna kan bli så höga att vi helt enkelt inte har råd att betala, och därmed hamna i exakt det läge som Grekland hamnade i 2008 när den grekiska statens fordringsägare fick klart för sig dels hur illa det var ställt med de grekiska statsfinanserna och dels att den grekiska staten ägnat sig åt både kreativ bokföring och rena lögner för att behålla sin kreditvärdighet.

Visst vore det bra med lite högre inflation, men inte till det fruktansvärt höga pris det skulle innebära att den svenska staten plötsligt skulle behöva betala tiofalt högre ränta än idag. Dessa räntebetalningar skulle gröpa ur statsbudgeten och tvinga fram enorma offentliga besparingar i välfärden och/eller skattehöjningar. Det är väldigt förvånande att två nationalekonomer kan föreslå något sådant, men de kanske har förstått något som jag inte begriper.



Förhandling!Politik

Posted by Anders Bondensson Thu, September 18, 2014 23:30:24

Gillar man spel kan man inte annat än fascineras av det spel om regeringsmakten som nu pågår. Det är knappast bra för Sverige, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är spännande. Därför ska jag ge mig på en sammanfattning av hur jag uppfattar läget, och förutspå vad som kan hända.

Rond 0: När Reinfeldt valde att lämna in regeringens avskedsansökan låg det i korten att Löfven då som första person skulle få möjlighet att samla en majoritet bakom sig som statsminister. Att Reinfeldt skulle gå frivilligt var inte gudagivet, men eftersom han hade sagt att han skulle göra exakt så om S+V+MP blev större än alliansen så var det väntat.

Rond 1: Löfven vs. Sjöstedt.

Här fanns det lite olika möjligheter för bägge spelarna, och för Löfvens del handlade det om man ska låta V ingå i regeringen eller inte. Säger man ja till V, så är saken klar. Då har man majoritet bakom sig, om inte SD väljer att rösta emot vilket inte är troligt av skäl jag kommer till senare. Detta borde i mina ögon varit huvudalternativet för Löfven, givet valrörelsen och valresultatet. Endast fullständigt orimliga krav från V borde stoppat detta alternativ, och då pratar jag inte om förbud mot vinster i välfärden utan om grövre socialistiska dumheter. Detta hade också varit det säkra för Löfven, men han valde att nobba och höja insatsen. Han tar därmed en risk, för att kunna vinna mer på en annan utgång.

Sjöstedt, då? Går man till val på en slogan som "Inte till salu" måste det vara helt omöjligt att backa från kravet om att förbjuda vinster i välfärden i utbyte mot en ministerpost. Så där var Sjöstedt låst och bollen helt hos Löfven. Men hur Sjöstedt sedan reagerade på nobben var inte helt självklart. Nu valde han att deklarera att V kommer att lägga ner sina röster om det kommer till omröstning om Löfven som statsminister. Också detta höjer insatsen och sätter press på Löfven som därmed är piskad att få med sig ett alliansparti för att kunna bli statsminister. Alliansen är som bekant större än S+MP, och så länge de håller ihop och V lägger ner rösterna så är Löfven körd. Sjöstedts deklaration gjorde hans förhandlingsposition mot Alliansen svagare, men deklarationen kan också vara en bluff. Mer om detta senare.

Rond 2: Löfven vs. Alliansen

När Löfven nobbat V måste han istället söka stöd hos Alliansen, eftersom en enad Allians kan rösta ner honom om V och SD lägger ner sina röster. Men han har en väldigt svag position, eftersom det är så uppenbart att han har mycket mer att vinna än Allianspartierna. Båda parter vet att det kommer att kosta många väljare för det Alliansparti som går honom till mötes. Naturligtvis har alla ett pris, men så fina ministerposter som ett Alliansparti skulle kräva för gå med Löfven är han inte beredd att släppa. Så denna rond kommer med all sannolikhet att sluta med att ingenting händer.

Mellansnack 1: Sverigedemokraterna

SD har en stark position, och egentligen inget som helst intresse av att ta risker eller försöka bluffa. Deras position är stark eftersom de för det första inte bryr sig så mycket om vem som blir statsminister, och för det andra inte har något emot nyval. Det enda som de behöver se till att undvika är att framstå som att de aktivt pressar fram ett nyval, då detta kommer att straffas av väljarna. Men så länge de förhåller sig rimligt passiva och låter de andra tjafsa så är nyval perfekt för SD. De kommer därför att lägga ner sina röster vid i princip alla omröstningar. De kan helt enkelt gäspa sig igenom spelet och ta för sina höga kort, så ordnar det sig.

Mellansnack 2: Alliansens utgångsvärden

Alliansen har skaffat sig en hygglig förhandlingsposition, trots valnederlaget. Detta beror på att de varit väldigt tydliga med hur de tänker agera i olika situationer, och ett agerande som annars kunde uppfattas som obstruerande kommer nu istället att uppfattas som konsekvent. Svagheterna är att de vill undvika nyval, och att de naturligtvis har starka synpunkter på regeringens sammansättning. Högsta vinsten vore fortsatt alliansregering på samma sätt som förra mandatperioden. Att de är mindre än S+MP+V blir då en teknikalitet, eftersom de ändå är beroende av SD precis som de varit tidigare. Strategin är att vänta ut Löfven, tills denne misslyckats med att bilda regering. Då agerar man, först med inviter till MP och om detta inte lyckas genom att hoppas på att SD röstar för. Detta är inte omöjligt eftersom nedlagda röster från SD i just det läget kan framstå som att de tvingar fram nyval när det ställs på sin spets.

Rond 3: Löfven vs. Sjöstedt igen

När Löfven misslyckats med Alliansen kommer han tillbaka till Sjöstedt, och då har Sjöstedts chansning lyckats eftersom Löfven då inte längre har några höga kort kvar. Det är dock inte säkert att han får den chansen. Löfven kan gå direkt till omröstning och syna Sjöstedt, som då tvingas välja mellan pest och kolera. Står han på sig och lägger ner rösterna blir det Alliansregering eller nyval. Ändrar han sig blir det förvisso en röd-grön regering, men utan V och utan några som helst löften till V. Hans röster på denna regering blir i så fall alltså helt gratis.

Rond 4: Alliansen vs. MP

När Löfven misslyckats att få en majoritet bakom sig går turen över till Alliansen. De är då i samma sits som Löfven var utan V, dvs. de måste aktivt få med sig MP eller SD. Den enda anledningen till att Alliansen och MP kan komma överens är att båda vill undvika nyval. I detta läge vet MP att möjligheterna för en röd-grön regering försvunnit, och att inget alternativ är så där värst kul. Genom att hänvisa till vikten av att stoppa SD från inflytande kan de gå Alliansen till mötes via löften och/eller ministerposter.

Rond 5: Alliansens slutspel

Om de fått nobben från MP återstår enbart två riskabla och otrevliga alternativ. Endera går de till SD och lovar något, för att få deras röstar. Detta hade varit omöjligt med Reinfeldt vid rodret, då denna markerat så kraftigt mot SD tidigare. Eller så chansar de på en omröstning, och hoppas att SD röstar för dem eller att MP bluffat och istället lägger ner rösterna. Inget av dessa alternativ är troliga, varför det slutar med nyval.

Slutsats. När Löfven bestämde sig för att kasta igen dörren i ansiktet på Sjöstedt så tror jag att kursen mot nyval blev utstakad. Längs vägen finns det dock flera möjligheter att hoppa av, varav de två troligaste är att MP gör en deal med Alliansen eller att Alliansen gör en deal med SD.




KommunaliseringenPolitik

Posted by Anders Bondensson Tue, March 25, 2014 09:55:44

Daniel Suhonen och Stig Svensson skrev för någon månad sedan en debattartikel i SvD där man kritiserar den nyligen genomföra utredningen om skolan, vilken slog fast att problemen började med kommunaliseringen. Det finns anledning att kommentera detta.

Till att börja med håller jag med om att det är en stor förenkling att skylla skolans misslyckanden på kommunalisering, även om det borde vara uppenbart för de flesta att den inte var lyckad. Kritik och försvar av denna reform följer helt partilinjerna, snarare än analys av det faktiska läget.

Efter denna någorlunda sansade start går de sedan tyvärr helt vilse, när det skriver att

"det är privatiseringen och det fria valet som är huvudorsak till de ökade skillnaderna mellan skolor och mellan elever som vi kan se i dag. "

Även om vi bortser från att detta är en lika simpel förenkling som att skylla allt på kommunaliseringen, så var det faktiskt elevernas kunskaper som det här handlar om. Det är de urusla resultaten i internationella jämförelser mellan elevernas kunskaper i olika länder som givit upphov till den utredning som ni kritiserar.

Visst kan det fria skolvalet bidragit till att skillnaden mellan skolorna ökat, även om man också kan tänka sig att frågan är lite mer komplex än så, men nu är det alltså inte det som är det kritiska utan det faktum att eleverna lär sig allt mindre. Svenska elevers kunskaper befinner sig i fritt fall! Mina barn är på väg att starta en trettonårig färd genom ett skolsystem där man lär sig allt mindre, men det enda vänstern har att säga om saken är att anklaga det fria skolvalet för att öka skillnaden "mellan skolor och mellan elever".

Vet ni, jag tror det är precis den här attityden som gjort att eleverna inte lär sig någonting. Personer med denna inställning, att skolan är den ultimata arenan för social ingenjörskonst och där kunskaper är underordnade, har sedan 50-talet systematiskt förstört skolan. Medförfattaren Stig Svensson är en expert på skolans "likvärdighet", något som helt klart kompletterar socialisten Suhonen perfekt. Det är "likvärdighet" som är det viktiga, inte vad eleverna kan.

Som förälder tycker jag tvärtom det är av underordnad betydelse om det finns elever som lär sig mer än mina barn. Det är vad mina barn lär sig som är det viktiga.

Vad gäller det fria skolvalets inverkan på kunskapsnivån kan man konstatera att det finns massor med orter i det här landet som i princip inte påverkats ett dugg, orter där det bara finns en skola och alltid funnits. T.ex. den ort där jag själv växte upp, Insjön i Leksands kommun. Där har barnen i 40 års tid gått i samma skola, eftersom "ingen" skulle komma på tanken att skjutsa sina barn till en annan ort bara för nöjet att välja en annan skola. Om det vore så att det fria skolvalet haft en negativ inverkan på elevernas kunskaper, så skulle barnen som gått i Insjöns skola och alla andra skolor med liknande geografiska förutsättningar uppvisat en stadigt förbättrad relativ kunskapsnivå jämfört med t.ex. Stockholm. Det vore väldigt enkelt för det fria skolvalets belackare att visa att så är fallet om det vore sant.

Nu tror jag inte det fria skolvalet haft någon direkt positiv effekt heller, eftersom det handlar om annat än elevernas kunskaper. Ska vi komma tillrätta med skolans problem, och då syftar jag på det faktum att de lär sig allt mindre, måste vi släppa den ideologiskt färgade låsningen vid ägandeform och valfrihet. Orsakerna till de sjunkande resultaten finns att finna på annat håll. Kommunaliseringen är som utredningen visar troligen en av förklaringarna, men som förklaring har den enligt min mening underordnad betydelse. Betydligt viktigare är att personer med inflytande över skolans utveckling har haft samma attityd till kunskap som Suhonen och Svensson.

Extrem populism om pensionerPolitik

Posted by Anders Bondensson Wed, April 17, 2013 13:26:58

De stora pensionsorganisationerna är på krigsstigen om våra pensioner. De förfasas över den s.k. bromsen, och förslår en lösning som ska göra att bromsen inte behöver användas lika ofta.

Vad det handlar om är att dagens pensionärer vill gynna dagens pensionärer på bekostnad av framtida pensionärer. Detta säger man inte rent ut, och det finns säkert många pensionärer som inte vill tro att det behöver bli så utan istället hoppas att de extra pengar som ska tillföras deras pensioner inte behöver tas från någon annan utan kan uppstå ur tomma intet. Tyvärr fungerar det inte på det sättet, och jag ska nu försöka förklara varför.

För det första gäller det att vara obeservant på att denna diskussion endast rör den sk Allmäna pensionen, dvs den del av pensionen som sköts av den statliga pensionsmyndigheten. Utöver detta har de flesta någon slags avtalspension, som hanteras av arbetsgivare och försäkringsbolag, och några har dessutom kanske någon form av privat pensionssparande.

Den allmäna pensionen består i sin tur av två delar:

Inkomstpension
Premiepension

Mellan dessa delar är det vattentäta skott, och de fungerar i praktiken som två parallella system. Av dessa två system är det premiepensionen som är enklast att förklara och förstå. Därför börjar jag med att beskriva hur den är uppbyggd.

Premiepension är ett sparande. Skillanden mot ett vanligt privat sparande är att man själv inte kan välja hur mycket man ska spara eller ta ut, utan enbart kan styra hur det sparade kapitalet ska placeras. Dock är det dina egna pengar. Varje månad avsätts 2.5% av lönen och sparas som premiepension tills den dag man går i pension. Storleken på den premiepension som betalas ut till en pensionär beror enbart på hur mycket denne har sparat ihop under sitt arbetsliv och hur detta kapital förräntats i form av framförallt börsutvecklingen.

Inkomstpensionen är INTE ett sparande, utan ett system för att fördela skattemedel mellan pensionärer. Storleken på inkomstpensionen för en pensionär beror därför dels på hur stor pott som ska fördelas inom ramen för inkomstpensionen, och dels på hur många poäng som pensionären har i relation till andra pensionärer. Vad som är oerhört viktigt att förstå är att det man betalar in till inkomstpensionen, 16% av lönen varje månad, INTE går till ens egen pension. Det man betalar varje månad går istället till den pott som dagens pensionärer ska dela på i form av inkomstpension.

Hur stor pott som finns att fördela den dag som du blir pensionär har alltså ingenting att göra med vad du själv betalar in under ditt arbetsliv. Det enda du kan påverka genom att arbeta mycket är din andel av den framtida potten. Hur många som ska dela på potten kan man inte påverka själv, utan beror på antalet pensionärer. Storleken på potten beror också på andra faktorer, främst hur mycket framtidens arbetstagare betalar in till systemet den dagen du går i pension, men också på hur börsen utvecklas.

Att börsutvecklingen spelar roll beror på att det finns s.k. buffertfonder. För att inte pensionerna ska variera beroende på hur stor potten blir varje månad finns det en buffert i form av fonder som jämnar ut pensionsutbetalningarna över tid. Beroendet till börsen ska dock inte överdrivas. Den viktikaste faktorn för pottens storlek är den generella tillväxten i samhället, som i sin tur påverkar arbetslöshet och löner vilket i sin tur påverkar hur mycket som betalas in till systemet.

Bromsen är en populär benämning på en situation där buffertfonderna sjunker under en viss kritisk nivå. I det läget minskar man utbetalningarna, dvs. pensionerna sänks. Orsaken till att buffertfonderna minskar kan vara att inbetalningarna till fonderna är mindre än förväntat, eller att värdet på fonderna sjunker som en konsekvens av fallande börser. Det är detta som pensionärsorganisationerna vill undvika.

Den lösning de föreslagit är att dagens löntagare ska minska inbetalningarna till sin premiepensionen, från 2.5% till 2.0% av lönen, samtidigt som de ska öka inbetalningarna till inkomstpensionen från 16% av lönen till 16.5% av lönen. På detta sätt ska dagens löntagare betala mer till dagens pensionärer genom att spara mindre till sin egen pension.

Det pensionärsorganisationerna försöker övertyga oss om är att denna lösning inte alls är dålig för dagens löntagare, eftersom dagens löntagare i framtiden kommer att få en större inkomstpensionspott att dela på som pensionärer genom att framtidens löntagare också kommer att betala in mer till inkomstpensionen. Det dagens löntagare förlorar på att spara mindre till sin premiepension, ska de alltså kompenseras för genom att framtidens löntagare också ska spara mindre till sin premiepension. Osv.

Att det är något skumt med resonemanget bör stå klart för de flesta, och det finns lite olika sätt man kan visa detta på.

Man kan t.ex. fundera på en lösning som garanterat vore ännu bättre för en av dagens löntagare, nämligen den att vi genomför detta förslag först den dag löntagaren går i pension. Då kommer löntagaren nämligen att ha sparat 2.5% av sin lön till sin premiepension, och ändå ha lika stor pott att dela på när det gäller inkomstpension som om förändringen genomfördes idag. Detta scenario blir omöjligt att genomföra om förändringen genomförs idag, även om man möjligen kan tänka sig att den dagen sänka från 2.0% till 1.5%. Som alla förstår går dock detta inte att göra hur många gånger som helst. När vi nått 0% är det färdigt.

Det finns alltid en lockelse i att spara mindre för framtiden och istället konsumera mera idag, vilket är vad pensionärsorganisationerna föreslår, och extra attraktivt blir detta förslag när det inte är ens eget sparande som påverkas utan bara den egna konsumtionen. Sett till hela samhället handlar det dock om att spara mindre och konsumera mer, när vi snarare borde göra tvärtom.



Hemligheter ger knappast självkänslaPolitik

Posted by Anders Bondensson Fri, February 17, 2012 16:38:44

uppmärksammas åter en familj där föräldrarna bestämt för att ge sina barn en "könsneutral" uppväxt, vilket i det här sammanhanget betyder att hålla omgivningen ovetande om barnets kön. Föräldrarna är oroliga att barnen annars känner sig begränsade på grund av alla normer och förväntningar som finns i sammhället när det gäller kön.

Det är en gammal vacker idealistisk idé att det är människans inre egenskaper som ska vara avgörande för hur hon blir bemött. Hur man ser ut, var man bor och vad pappa har för jobb ska inte spela någon roll. Det finns oändligt många sådana yttre egenskaper som vi männskor, helt utan att tänka på det, använder för att skapa förutfattade meningar om människan vi har framför oss. Ibland kan dessa förutfattade meningar vara så starka att de helt skymmer de inre egenskaperna som finns där bakom.

Huruvida denna målsättning blir uppfylld av att låta barnets kön förbli en hemlighet för omgivningen tål nog att diskuteras, och man kan t.ex. tänka sig att omgivningen har ganska många förutfattade meningar om en person som inte vill berätta vilket kön hen har, men det som jag tycker är än mer tveksamt är artikelns slutkläm, där föräldrarna säger att

- Har man bara skapat förutsättningarna i början med stabil självkänsla så tänker jag att man har det med sig och kan göra självständiga val senare i livet.

Självkänsla kommer knappast av att man hemlighåller hur man ser ut, var man bor eller vilken religion man har. Självkänsla kommer av att man vågar stå för den man är, och då märka att omgivningen inte alls är så fördömmande som man kunde tro.

Om man som man tycker om att klä sig i kjol, är det rimligen bättre för självkänslan att stå för att man är just det, en man som gillar att klä sig i kjol, snarare än att inte berätta vilket kön man har. Snarare är det falsk trygghet man odlar, samma sorts falska trygghet som föds ur all annonymitet.

Mediaskugga?Politik

Posted by Anders Bondensson Wed, February 08, 2012 22:51:17

Vänsterdebattörer gör ofta en stor poäng av den förmenta makten hos "högermedia", och nyligen skrev Maria Sveland bl.a. om den "mediaskugga" som hon tycker råder kring de åsikter hon själv förfäktar. Stor humor, kan man tycka, när det kommer från en av de personer i Sverige som oftast får komma till tals.

Hon skrev sina åsikter på DN Kulturdebatt, och bara för skojs skull har jag gått igenom denna sidas alla skribenter hittills under året. Av 28 inlägg har 13 skrivits av feminister och/eller socialister, och lika många har skrivits av skribenter som kan anses neutrala. Två inlägg är skrivna av en högerskribent, och det är av samma person, nämligen Bengt Ohlsson som för tillfället är engagerad i någon slags mer eller mindre personlig uppgörelse med sina forna kumpaner inom kulturvänstern.

Om vi istället tittar på vilka ämnen som behandlats så är 7 artiklar tydligt feministiska och/eller socialistiska. 13 är neutrala och 8 handlar om käbblet mellan Ohlsson och hans f.d. polare inom kulturvänstern, där alltså 2 av dessa författats av Ohlsson själv. Artiklar där liberala eller konservativa åsikter förs fram saknas helt.

Sammanfattningsvis så får socialister och/eller feminister komma till tals i ungefär hälften av fallen, och av dessa ägnar sig hälften åt ren propaganda. Högern för i princip aldrig komma till tals, och högeråsikter lyser helt med sin frånvaro.

Så mycket för "högermedia".




KrigetAnnat

Posted by Anders Bondensson Sun, June 05, 2011 18:46:57

För en tid sedan inledde jag ett krig mot trädgårdens maskrosor, trots att flera tidigare ägare till huset försökt samma sak utan att lyckas. Maskrosorna var där före någon mänsklig kolonisatör, och de är fortfarande kvar långt efter det att de tidigare kolonisatörerna gett upp och åkt därifrån. Trots kunskap om denna historia startade jag kriget.

Någon seger är nu tyvärr inte i sikte för oss heller, trots att vi har satt in den senaste tekniken, och jag brottas numera mest med frågan hur man kan dra sig ur med äran i behåll. Kan man ens besegra en fiende som kan växa rakt upp ur asfalt?

Tanken att sätta in kemiska stridsmedel har slagit mig, men det skulle skapa problem med grannarna och troligtvis även med hemmaopinionen. Grannarna spelar föresten dubbelt. De uppmuntrar tillsynes mina ansträngningar, men de enorma mängder med vita bollar jag kan se på deras tomter talar sitt tydliga språk: De stödjer i hemlighet maskrosorna! Hemmaopinionen är vidare känslig för de mer kraftfulla metoder som även ibland skadar kringliggande och snarlika växter, och eftersom det är svårt att bedriva krig utan stöd av de där hemma kan jag inte slå till med full kraft när det skulle behövas.

Nej, det ser som sagt hopplöst ut. Genom stora ansträngningar kan man rensa ett område, men så fort man drar sig därifrån kommer maskrosorna tillbaka. Jag vinner alla slag, men förlorar ändå kriget, och en viss krigströtthet börjar infinna sig. Hur ska detta sluta?

Länge leve monarkin!Politik

Posted by Anders Bondensson Sat, June 19, 2010 22:48:45

När man ser bilder från de gamla Klarakvarteren, och jämför med de groteska moderna byggnader som tagit deras plats, så är det svårt att inte bli sorgsen. Man undrar hur de människor var funtade som med berått mod jämnade de gamla vackra kvarteren med marken, och ersatte dessa med rätlinjiga moderna skapelser i glas och grå betong.


Den som funderar på detta kan ta en titt på dagens republikaner. Där hittar man samma mentalitet som var förhärskande hos de modernister och visionärer som ville radera ut Klara och Gamla stan. De saknar en grundläggande förståelse för människans natur, och de samhällen de skapar blir därför i grund och botten omänskliga. Om någon är nyfiken på hur Sverige som republik kommer att kännas, behöver den bara ta en promenad längs Malmskillnadsgatan en riktig grå dag i november. Vem bryr sig om att det är grått, trist och omänskligt - Det är ju modernt!


Nå. Varför monarki? Svaret varierar beroende på nationen och dess traditioner, men i Sverige finns det många goda skäl.


1. Monarkin är en integral del av vår kultur, och den genomsyrar hela det svenska statsbygget. De tre kronorna är inte en symbol för Sverige, utan för det svenska kungahuset. Symbolerna, sångerna, helgdagarna - Överallt gör sig det svenska kungahuset påmint i vår kultur, vilket är helt naturligt då det existerat i symbios med landet Sverige i närmare tusen år.


Att man överhuvudtaget diskuterar möjligheten radera en betydande del av denna svenska kultur beror på att man inte inser värdet, precis som modernisterna för 60 år sedan inte insåg värdet i gamla byggnader.


Medborgarna i en stat behöver kunna samlas kring något och känna en gemenskap för att staten ska fungera väl. Det är när vi upplever en gemensamhet som vi litar på varandra och kan samarbeta väl kring gemensamma projekt. I Sverige har vi några viktiga sådana gemensamhetsinstitutioner, och bland dessa skulle jag ranka monarkin som nummer två efter midsommarafton, och i takt med att allt fler svenska medborgare inte är s.k. etniska svenskar ökar monarkins betydelse som gemensamhetsinstitution.


Exempel: Om vi avskaffade monarkin, vad skulle ersätta ett prinsessbröllop som ett tillfälle att samla tiotusentals människor som viftar med svenska flaggor och suger i sig pompa och ståt? Är det någon som på fullt allvar inbillar sig att samma sak skulle hända om t.ex. en hypotetisk framtida president, låt oss säga Per Nuder, fyllde femtio år?


Notera att detta gäller Sverige. Man kan inte införa monarki var som helst och hoppas på samma positiva effekter, och det finns republiker som har skaffat sig fullgoda ersättningar. USA är fullmatat med institutioner som skapar gemensamhet, och de har byggt upp myten om sin nation på ett helt annat sätt än vi har gjort i Sverige. Det som funkar i USA funkar inte i Sverige, och tvärt om.


2. Pompa och ståt är alltid trevligt, och ibland helt nödvändigt. När kungen klipper band, delar ut nobelpris eller inviger en forskningsanläggning för Ericsson i Kina skänker han en kunglig glans över det hela. Denna kungliga glans kan en president, eller ännu värre en talman, aldrig ersätta.


3. Monarkin är den del av vårt svenska externa varumärke. 280 journalister enbart från Tyskland bevakade kronprinsessans bröllop. Värdet i form av varumärke och reklam är enormt. Återigen är detta något som en president aldrig kan åstadkomma. Fråga tyskarna. De har en president som inget vet namnet på, och ingen bryr sig. Varför skulle de bry sig om en grå avdankad politiker utan makt?


4. En statschef som är opolitisk kan alla sluta upp bakom. Den som funderar över detta kan studera det hat som i breda amerikanska folklager riktas mot den egna presidenten. Nu pratar vi inte om det elitistiska ogillande som svenska republikaner hyser gentemot kungen, utan ett jag-skulle-mörda-den-där-kommunist-negern-om-jag-fick-chansen-hat.


5. Ärvda ämbeten ger stabilitet. För en svensk kan detta vara lite svårt att förstå, eftersom vår parlamentariska demokrati tycks vara ett under av stabilitet i sig själv, och kungen verkar där inte fylla någon vettig funktion. Dock, i konstitutionellt oklara lägen har det ärvda ämbetet sina klara poänger.


I Sverige är det talmannens uppgift att ge en person uppdraget att bilda regering, varefter riksdagen har att godkänna eller förkasta regeringen. Talmannen i Sverige utses av riksdagen, och är alltid en partipolitiker från något av lägren.


Talmannen kan alltså vid en valförlust för det egna partiet, i teorin, tvinga fram ett nyval genom att bara föreslå regeringsbildare som inte kommer att få en riksdagsmajoritet bakom sig. Detta har aldrig hänt, eftersom sådana flagranta manipulationer av demokratin knappast skulle gagna dennes parti.


Men är det omöjligt? Talmannan har faktiskt inte själv något att förlora på det hela, och under rätt omständigheter är jag rädd att det är fullt möjligt. Antag t.ex. att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och att alliansen blir större än de rödgröna. Jag tycker inte det verkar omöjligt att en talman av Birgitta Dahl-typ i det läget skulle kunna säga något i stil med att "mitt samvete förbjuder mig att föreslå en regering som behöver stöd av SD", för att sedan tvinga fram nyval.


Något liknande skulle aldrig kungen göra. Dels är han opartisk, men framförallt riskerar han inte bara sitt eget jobb utan dessutom hela sin dynasti! Kungen har helt enkelt oerhört mycket mer att förlora på att gå emot folkviljan än vad en talman har.


En monark är alltså mindre benägen att manipulera demokratin än vad en partipolitiker är. Samtidigt är han svårare att manipulera för utomstående. Republiker är känsligare för statskupper, eftersom det är enkelt att sätta in sin egen man på posten. Vill du däremot göra statskupp i en monarki måste du vara så drastisk att folket med all önskvärd tydlighet inser vad som håller på att hända.


Tänk franska revolutionen. Först avsattes kungen på det där drastiska sättet som är nödvändigt när kuppmakare har att tampas med ärvda ämbeten, och republik infördes. Sedan tog diktatorn Napoleon makten utan att någon egentligen begrep vad som hände. Han behövde inte göra något drastiskt alls, eftersom de franska revolutionärerna redan hade gjort jobbet åt honom. Det räckte med att manipulera den sköra franska republiken.


På samma sätt hade en annan kuppmakare och diktator, Adolf Hitler, aldrig kunnat ta makten om han hade blivit tvungen att först störta Kaisern. Nu behövdes det inte, utan det räckte med att i några enkla steg manipulera konstitutionen i den republik han verkade och ta makten utan dramatik.


Dramatiken kom sedan. Både i fallet Hitler och fallet Napoleon. Men då var det för sent.


Jag påstår inte att vi bäddar för en ny Hitler om vi inför republik, utan jag konstaterar bara att det ärvda ämbetet ger en stadga i ett statsbygge som ibland är bra att ha. De flesta republikaner har svårt att acceptera ärvda ämbeten, och då kan det vara bra att besinna att de faktiskt fyller en funktion som är av annan är än att "det har alltid varit så".

Näthatet är vanligt hatPolitik

Posted by Anders Bondensson Fri, April 09, 2010 14:01:33

De senaste tiden har gammelmedia varit fullt av rapporter kring något de kallar för "näthatet". Landskrona och Bjästa har framställts som exempel på ett nytt fenomen, där skulden läggs på internet och nya medier som Facebook och Twitter.

Resonemanget går ungefär så här:

Mobben på nätet kollar inte upp några fakta, sprider hämningslöst en massa rykten och hänger ut enskilda individer. Detta i kontrast mot de etiska pressregler som "traditionella media" påstås följa.

Om detta måste jag säga som Penn & Teller: Bullshit!

För vad var det egentligen som hände i fallet Bjästa? Först blev den våldtagna flickan mobbad, det är alla överens om. Men när gammelmedia sedan skriver att detta är någon slags konsekvens av de nya medierna, då börjar det lukta tjurbajs lång väg.

Att våldtagna flickor drabbas dubbelt är nämligen inget som dykt upp efter att Facebook lanserades. Tvärtom är det ett urgammalt fenomen som förekommer betydligt oftare på platser där ingen någonsin hört talas om Facebook, och rykten och skitsnack sprids väsentligen lika snabbt i lokalsamhället utan Facebook.

Flickan hade varit lika drabbad utan de sociala medierna, precis som våldtagna flickor i alla tider blivit drabbade av skitsnack och mobbning. Massmedier, som internet, binder primärt inte samman individer inom ett lokalsamhälle, utan det ger individer från olika lokalsamhällen möjlighet att kommunicera och få tillgång till samma information. Innan Uppdrag Granskning sände sitt program var det inte en kotte utanför Bjästa med omnejd som hört talas om Bjästa och den våldtagna flickan.

Nästa fas var att våldtäktsmannen och dennes familj utsattes för en hatkampanj som samlade tiotusentals individer runt om i Sverige. Detta är vi alla överens om. Men när gammelmedia skyller detta på Facebook, ja då stinker det värre än någonsin.

Visst har Facebook gjort det möjligt för enskilda individer att manifestera sitt hat, att berätta för hela världen att de hatar. Men hatet fanns redan där, i vanlig ordning skapat av gammelmedia som genom sin ständiga jakt på dramaturgi ville ge en så svartvit bild som möjligt.

Utan Facebook hade tiotusentals svenskar som såg programmet ändå hatat pojken, prästen och hela Bjästa. Den enda skillnaden är att vi inte hade fått veta om deras hat, för de hade inte kunnat tala om det för någon annan än arbetskamraterna och polarna. Men hatat hade de, likafullt.

Näthatet är alltså inget nytt hat, och det har heller inte ökat den totala mängden hat. Det nya är att vi nu kan se det. Uppdrag Granskning och övriga media, alternativt vanliga lokala mobbare, piskar upp hatstämningen genom sin hårdvinklade och lögnaktiga rapportering. Den enda roll Facebook spelar är att vi genom dess försorg har möjlighet att beskåda effekten.


Medias fel att politiker ljugerPolitik

Posted by Anders Bondensson Fri, October 16, 2009 20:46:13

Samhällsmagasinet Kalla Fakta har granskat riksdagsmannen Thomas Bodström och vad denne gör när han är frånvarande från Riksdagen. Granskningen visar att han då tjänar en massa pengar som advokat, istället för att göra det arbete han har lön från riksdagen att utföra.

Om detta kan man ha en rad åsikter, och det är faktiskt inte självklart att Bodströms frånvaro är dålig för uppdragsgivaren Svenska Folket. Personligen tycker jag inte diskussionen är speciellt intressant, utan vad som fångat mitt intresse är den metadiskussion om politikernas förhållande till sanningen som uppstått i kölvattnet.

Bodström, eller kanske dennes personlige spin doctor, har valt att dementera uppgifterna och gå till motangrepp, något som föranlett en artikel på Newsmill där reportarna på Kalla Fakta går igenom Bodströms dementier och avslöjar dem som flagranta lögner.

Hur kan politiker ljuga allmänheten rakt upp i ansiktet, hur har det blivit så och vad kan man göra åt det?

Jag menar att det är medias eget fel. Tidningar och TV har själva ljugit hämningslöst under så lång tid att deras trovärdighet är utraderad. Det spelar därför ingen roll att de rapporterar om Bodströms lögner, eftersom det från allmänhetens perspektiv lika gärna kan vara medierna som ljuger. Man förväntar sig helt enkelt inget mer av parterna än att de säger det som ligger i deras eget intresse, helt oberoende av vad som råkar vara sant.

Detta är Bodström väl medveten om. Han är också medveten om att ytterst få är beredda att själva offra en massa tid på att ta reda på hur det verkligen ligger till, varför det finns lite att förlora på att ljuga. Om bara medierna slutade ljuga, skulle inte heller Bodström kunna ljuga, och om allmänheten kunde lita på journalisterna, skulle allmänhetens förtroende för Bodström försvinna om en tidning skrev om hans lögner eftersom tidningen då till skillnad från nu skulle bli trodd.

Tyvärr tror jag inte det kommer att hända. Medierna har nästan spelat ut sin roll som granskare av makten. Genom girighet, sensationslystnad och narcissism har de fuskat bort det sista uns av förtroende de tidigare åtnjöt, och bara individer med fallenhet för det ovanstående söker sig numera till mediebranschen.

Nej, vi får vänja oss vid att själva ta reda på hur det ligger till. Och vid att politiker som Bodström utan att skämmas är beredda att säga vilka lögner som helst så länge det gagnar deras egna syften.

Alkohol och fildelningPolitik

Posted by Anders Bondensson Sat, August 15, 2009 07:40:35

Debatten om fildelning saknar ofta verklighetsförankring, särskilt när man använder principiella och moralistiska resonemang. Här finns stora likheter med debatten om alkoholförsäljning, med den viktiga skillnaden att den debatten ligger ungefär 100 år före den om fildelning och därför delvis hunnit mogna.

För 100 år sedan debatterade man principer och moral även kring alkoholen. Moraliserandet kunde gå ut på att det var syndigt att dricka, att alkoholen gör män till hustrumisshandlare, eller att arbetarna super bort sina inkomster. Detta var argument för att införa ett förbud mot alkohol, liknande det vi har idag mot narkotika.

Det fanns och finns också rent principiella resonemang mot ett förbud, som t.ex. att det är en viktig del av vårt kulturella arv som staten inte har rätt att beröva den enskilde.

Men, den viktigaste invändning mot ett alkoholförbud var och är inte principellt. Istället handlar det om att visa att verkligheten är beskaffad på ett sådant vis att ett alkoholförbud inte får de effekter som förbudsivrarna önskar. Möjligheten att med ytterst enkla medel själv tillverka alkohol, samt även möjligheten att föra in alkohol från utlandet, gör alla principella resonemang meningslösa!

Alla vet nu att den faktiska konsekvensen av ett förbud inte blir ett slut på alkoholkonsumtionen, utan vad som istället sker är en kraftig tillväxt av den organiserade brottsligheten, ett urholkat förtroende för staten samt grova intrång i den personliga integriteten när stora resurser läggs på att stoppa alla som jäser lite öl, vin och mäsk i hemmets lugna vrå.

Detta var dock inte självklart för alla för 100 år sedan, och den som påpekade att de praktiska problemen med ett förbud gör moraliserandet meningslöst blev nog ofta mött med ytterligare ett varv moralism, fast i ett ännu högre tonläge. Så här kunde det nog låta när dåtidens Björn Ulveus propagerade för ett alkoholförbud:

"Jag skiter i era jävla argument. Ni snackar om maffia, hembränning och smuggling, men det enda ni egentligen vill är att supa och misshandla kvinnor. Ni är slödder som inte förtjänar att bemötas med argument!"

Nu har som sagt debatten om alkoholförsäljning mognat. Även de mest inbitna nykterhetsivrarna vet att ett förbud är en praktisk omöjlighet, att konsumtionen aldrig kommer att upphöra och att det bästa man ur deras synvinkel kan åstadkomma är en viss begränsning av drickandet. Statligt monopol, begränsade öppettider och väl avvägda skatter är de redskap man har till sitt förfogande, och inom ramen för detta diskuterar man vilka nivåer som är optimala för att hålla nere totalkonsumtionen.

Frågan är när debatten om fildelning kommer så långt. När ska förbudsivrarna begripa att skivförsäljning tillhör en svunnen tid och att det inte spelar någon som helst roll vilka förbud mot fildelning som införs? I den faktiska verkligheten är det nämligen oerhört enkelt för vem som helst att gratis framställa kopior, precis som det är enkelt för vem som helst att själv jäsa eller importera alkohol.

Den enda möjligheten både vad gäller alkohol och musik är att lägga sig på en prisnivå och en tillänglighet som gör att de lagliga alternativen får optimala inkomstnivåer, och om denna inkomstnivå skulle råka vara lägre än vad skivbolagen önskar kan de faktiskt inte göra ett dugg åt det.

Kulturministern har fel om fildelningPolitik

Posted by Anders Bondensson Wed, June 17, 2009 11:47:23

En man kommer in i en videobutik. Han plockar lugnt och obekymrat för sig från hyllorna, och lämnar sedan butiken utan att betala. Känner ni igen det? Det mannen gör är uppenbarligen stöld, och när filmsnutten är slut får vi se en text som talar om för oss att fildelning är precis samma sak.

Enkel propaganda från en penningstark part i målet, kan man tycka, men regeringen verkar otroligt nog betrakta detta som dels någon slags djup visdom och dels ett allvarligt samhällsproblem. På annat sätt kan man inte tolka åtgärden att beordra polisen att specialutbilda 15 poliser som enbart ska syssla med att sätta fast fildelare. Kulturministern har också öppet deklarerat att fildelning är stöld och att hon är nöjd med utfallet i TPB-rättegången.

Kulturministern har fel. Fildelning är inte stöld, lika lite som det är misshandel eller fortkörning. Om det ens är ett brott är det ett brott mot upphovsrättslagen, vare sig mer eller mindre. Men vad blir slutsatsen om vi för ögonblicket struntar i juridiken, och istället analyserar de faktiska konsekvenserna i sinnevärlden? Musikindustrin påstår ju att fildelning berövar artisterna deras inkomster, och i TPB-rättegången blev de svarande dömda att betala 30 miljoner kronor i skadestånd med hänvisning till uteblivna inkomster. Var detta en rimlig summa?

Svaret på frågan är att det inte går att veta. Hypotetiska frågeställningar går aldrig att besvara med säkerhet, men det utesluter inte att man ändå resonerar kring dem. Musikindustrins resonemang, som regeringen verkar tro på, lyder så här:

”Om man inte hade kunnat ladda ner musik och film gratis från nätet, så hade man köpt den istället. Kanske inte allt som laddas ner, men en del. Beviset för detta är att försäljningen av CD-skivor sjunker, och det kan inte bero på något annat än fildelning.”

Detta kan vid en enkel betraktelse låta vettigt, men resonemanget har åtminstone två mycket allvarliga brister.

För det första är det helt fel att påstå att det inte skulle kunna finnas någon annan förklaring än fildelning till den sjunkande försäljningen av CD-skivor. Det finns åtminstone en mycket trovärdig alternativ förklaring. Ungdomar har nämligen inte obegränsat med pengar, och numera finns det alternativ till musik, nämligen datorspel och olika kommunikationsverktyg som mobiltelefoner och Internet. Ungdomarna har förändrat sitt beteende, och det är inte fildelningen som är orsaken.

Om vi vidgar begreppet ”CD-skivor” till att omfatta alla typer av digitalt media som är möjlig att piratkopiera, dvs. både musik och datorspel, kan man konstatera att försäljningen inte sjunker. Tvärtom ökar den varje år, men fördelningen mellan musik och datorspel förändras till den senares fördel. Se följande grafik som en brittisk journalist tagit fram.

Den andra bristen med musikindustrins resonemang är att de inte tar hänsyn till piratkopieringens positiva fördelar för branschen, och för att förklara vad jag menar ska jag berätta en liten historia från min egen tonårstid.

Det var i början av 80-talet, och efter att en kompis skaffat en hemdator var jag frälst. Datorspel var ju fantastiskt roligt, och snart hade jag skaffat en egen Vic64 tillsammans med hundratals dataspel. Samtliga var piratkopior. Musikindustrin hade betraktat detta som stöld, och påstått att jag berövat datorspelstillverkarna tiotusentals kronor genom att inte köpa alla dessa hundratals spel.

Men vad de inte vill förstå är att jag aldrig hade skaffat någon hemdator överhuvudtaget om det inte vore för att jag visste att det fanns mängder med billiga piratkopior att tillgå, och det hade ingen annan heller. Att köpa spel var helt enkelt för dyrt för de få dagar det tar att spela igenom spelet, som kanske inte ens var roligt.

Med tiden köpte jag dock även några spel, och fick även några i present, för det är klart att det är roligare att äga spelet på riktigt.

Nå. Poängen med denna historia är att visa hur piratkopiering dels kan gynna en bransch, och dels fungera som motor i utvecklingen. Hade det inte varit för piraterna, hade jag och de flesta andra i min situation aldrig köpt någon dator. Hemdatormarknaden hade växt med snigelfart, om den växt alls, och de mängder med innovationer som vuxit fram hade aldrig uppstått.

Dessutom hade det sålts otroligt få datorspel, eftersom ingen hade varit intresserad av att köpa hemdatorer. Datorspelsbranschen omsätter idag mer än musikindustrin, och det hade den aldrig någonsin gjort om den inte varit utsatt för piratkopiering under hela sin existens. Piratkopiering har varit som superbensin för spelindustrin, och de extrema juridiska åtgärder som musikindustrin nu försöker övertala våra politiker att införa har de aldrig ens fantiserat om.

Det som var sant för 25 år sedan är även giltigt idag. Hur många ungdomar hade köpt en MP3-spelare om deras enda möjlighet att fylla den med innehåll hade varit svindyra och urusla ”tjänster” på nätet, tjänster som låser in användaren och omöjliggör ett utbyte med polarna? Hela marknaden för MP3-spelare hade aldrig existerat utan piratkopiering. Begrepp som ”iPod” och ”musikmobil” hade varit okända, och USB-minnen hade fortfarande räknat sin storlek i megabyte.

Musikindustrins smala lycka är att det är lika enkelt att kopiera deras produkter som det är att kopiera andra digitala media. Hade ungdomar varit hänvisade till en svart låda med en snurrande skiva för att lyssna på musik, och inte haft någon möjlighet att integrera musiken i sitt övriga uppkopplade liv, hade förmodligen försäljningen kraschat fullständigt. Nu finns trots allt möjligheten att piratkopiera skivan, dela med polarna och lägga in musiken på sin MP3-spelare. Man kan också komplettera sin MP3-samling med att faktiskt köpa några omtyckta låtar på iTunes.

Fildelningen är inte stöld. Men inte nog med att den inte är stöld; den är dessutom bra för musikindustrin och en motor i samhällsutvecklingen. Att försöka stoppa denna positiva utveckling med drakoniska och ytterst tveksamma juridiska instrument för att gynna ett litet särintresse är vanvett.

SD borde söka sig till konstfackPolitik

Posted by Anders Bondensson Thu, June 04, 2009 16:57:41

Svenska högerextrmister har enligt den här artikeln i DN slagit sönder en utställning om sex, av konstnären Andres Serranos. Oavsett vad man tycker om detta tilltag kan man konstatera att de borde filmat alltsammans och skickat filmen till konstfack. Kanske hade de blivit antagna? Jag menar, kan NUG så kan väl andra extremister med förstörelselusta bli antagna?

Det är pojkar som aborterasPolitik

Posted by Anders Bondensson Mon, February 23, 2009 18:11:02

Det finns inte mycket att säga om själva sakfrågan när det gäller aborter och de skäl som den gravida kvinnan anger för abort, och det som finns att säga har flera redan sagt: Har vi fri abort så har vi.

Däremot är själva debatten både underhållande och illustrativ. Underhållande eftersom det är skojigt att se landets alla politiskt korrekta tyckare skruva på sig av osäkerhet om vad som är den politiskt korrekta ståndpunkten, väl illustrerat på Newsmill av Gabriel Romanus ängsliga krumbukter runt frågan där han slutligen landar i en motsägelsefull kompromiss. Att ifrågasätta den fria aborten, och väga argumenten mot och för, är det dock ingen som vågar trots att det rimligen är den enda fråga som är värd att diskutera.

Det är också fascinerande att se hur debatten eldas på av uppfattningen att det är flickfoster som aborteras. Ännu ett i den ändlösa raden av exempel på hur media, och även allmänhet, anser att flickor som offer har högre nyhetsvärde. Än mer fascinerande blir det hela av att det i Sverige de facto är fler pojkfoster som aborteras än flickfoster, men eftersom aborterade pojkfoster saknar mediaintresse lämnar man bara ut statistik från länder där aborterade flickfoster är i majoritet, som Indien och Kina, trots att det är den svenska lagstiftningen vi pratar om.

Gabriel Romanus skriver "Att pojkar värderas högre än flickor är inget okänt fenomen hos oss heller".

Denna kommentar är tragikomisk. Komisk för att det är precis tvärtom, och för att orsaken till att Romanus tror som han gör är just det faktum att flickor som offer är intressantare att rapportera om. Tragisk för att den svenska offentliga debatten håller så makalöst låg nivå, helt styrd av den politiskt korrekta hållningen att det är "synd om" kvinnor i alla mer eller mindre upptänkliga sammanhang.

Det finns alltså forskning kring föräldrarnas preferenser vad gäller kön, och hur det påverkar aborterna, något jag läste i den utmärkta tidskriften Forskning & Framsteg för något år sedan. I Sverige, såväl som i Norge och Danmark, finns det en liten övervikt för att abortera pojkfoster.

Egentligen borde detta inte spela någon roll för debatten, men sjukt nog tror jag att det är precis vad det gör. Det är oron för, och tron på, att det är fler flickor än pojkar som aborteras som fått igång den offentliga debatten, och när Romanus, kvällspressen och alla andra fått klart för sig att det inte är så, kommer de att somna om. Detta under förutsättning att denna information någonsin når allmänheten vill säga, för vanliga media lär knappast skriva om det, måna som de alla är om att odla den säljande myten om hur synd det är om kvinnor.

Flytande definitioner för diskriminieringPolitik

Posted by Anders Bondensson Fri, February 20, 2009 17:47:35

Vad menar man egentligen med könsdiskriminering? Den frågan tycks ha två helt olika svar, beroende på situation, eller snarare, på vilket kön som diskrimineras.

Situation #1

Centrum för Rättvisa har på ett tydligt sätt uppmärksammat könsdiskriminering vid våra högskolor och universitet, där olika lärosäten tillämpat vad de kallar "positiv särbehandling vid lika meriter". De har alltså valt individer av det underrepresenterade könet vid en specifik utbildning när individerna haft samma betyg, och mera detaljer står att finna i följande rapport:

Högskolorna har, när de blivit stämda, genomgående fällts för könsdiskriminerng och tvingats betala skadestånd till de drabbade, och Högsta Domstolen slog i en dom fast följande:

"Rätten till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är grundläggande mänskliga rättigheter”

Att utbildningen och kanske även samhället skulle må bra av en mera jämn könsfördelning saknar betydelse i sammanhanget. Inte heller spelar det någon roll att det föreligger strukturer i samhället som gynnar det ena könet. Det enda som spelar någon roll är vilka meriter de ensklida individerna har.

Det finns en välgörande tydlighet över denna rapport, över HDs dom och äver hela processen. Vi tycks här få tydliga direktiv om vad som är diskriminering och vad som inte är diskriminering. Det ÄR diskriminering att anta en man, bara för att han är man, om det finns en kvinna med samma meriter. Det är INTE diskriminering att 95% av eleverna vid veterinärsprogrammet är kvinnor. Alltså: Kvotering = diskriminering.

Situation #2

Flera riksdagspolitiker, och några partier, anser att vi ska införa lagstadgad könskvotering till styrelseposter i svenska företag. Det finns också gott om lobbyister i samhället som arbetar för detta. Idag skriver t.ex. Anna Bråkenhielm i SvD Näringsliv om hur hon och några andra likasinnade tagit fram en lista på 459 kvinnliga kandidater till styrelseposter. Listan utgörs av kvinnor som är VD eller sitter i ledningsgrupper, och vissa sitter redan i en styrelse. Hon motiverar listan på följande sätt:

"Vi har skickat ut den till nomineringskommittén i samtliga börsbolag. Det slår hål på deras ständiga argument att de gärna vill ha kvinnor i styrelsen, bara de hittade några som är tillräckligt kompetenta."

Här anser man alltså att det är diskriminering att kvinnor bara sitter på 18% av styrelseposterna, trots att det finns 459 kvinnor i Sverige som har tillräckliga meriter för att sitta i en styrelse. Att det finns män, kanske tiotusentals män, som har lika eller bättre meriter spelar ingen roll. Det enda man bryr sig om är en jämn könsfördelning. Alltså: Ej kvotering = diskriminering.

Man kan också lägga märke till vilka data media väljer att publicera i dessa två situationer. När det gäller antagning till högskolan får vi alltid bara veta hur många som drabbats av positiv särbehandling, och att det är väldigt många fler kvinnor än män som drabbats. Hur könsfördelningen ser ut på de program som försökt tillämpa positiv särbehandling vid lika meriter får vi aldrig veta, och vi hittar definitivt inga lobbyister som tar fram listor på möjliga manliga kandidater till utbildningar med kvinnlig överrepresentation. Begreppet "tillräckligt kompetenta" förekommer inte.

När det gäller styret av företagen räknar man istället från andra hållet. Vi matas dagligen med uppgifter om könsfördelningen i våra styrelser, och nu dessutom med siffror som säger oss hur många kvinnor som har tillräcklig kompetens för att kunna sköta jobbet. Vem som har de bästa meriterna är nu plötsligt ointressant.

För att skapa lite jämvikt i debatten om könsdiskriminering efterlyser jag lite data, och om någon kan hjälpa mig vore jag tacksam.

För det första undrar jag vilka meriter som nuvarande styrelseledamöter har, fördelat på kön. Jag skulle vilja veta i genomsnitt hur många år man arbetet som VD och i ledande befattning för gruppen manliga respektive kvinliga styrelseledamöter.

För det andra skulle jag vilja veta hur många män som skulle kommit med på Anna Bråkenhielms lista om hon inte hade brytt sig om vilket kön kandidaterna har, utan bara sökt efter potentiella styrelseledamöter.

Med hjälp av dessa data skulle det vara möjligt att uppskatta om det är män eller kvinnor som drabbas av eventuell positiv särbehandling vid antagning till en styrelsepost. Visar det sig att kvinliga styrelseledamöter generellt sett behöver längre tid i näringslivet för att komma på fråga för en styrelseposition finns det ju skäl att anta att det är kvinnor som drabbas, och omvänt om det visar sig att männen behöver längre tid.

På samma sätt kan vi dra slutsatser av könsfördelningen i listan av Bråkenhielmska kandidater. Om det visar sig att den blandade listan innehåller signifikant större andel kvinnor än 18% kan det finns skäl att anta att det är kvinnor som drabbas av positiv särbehandling, och omvänt om andelen kvinnor skulle visa sig vara signifikant lägre än 18%.

Så vitt jag vet finns det inga sådana data, men är det kanske någon som vågar sig på en gissning?

Konsten skapar inga relevanta diskussionerPolitik

Posted by Anders Bondensson Thu, February 12, 2009 15:31:40

Efter att eleven på konstfack Anna Odell bluffat sig till vårdresurser som en del av ett skolarbete, har det uppstått en livlig debatt om detta är ett acceptabelt utnyttjande av vårdens resurser. Bland dem som försvarar eleven hittar man, naturligtvis, andra "konstnärer" i provokationsklassen. T.ex. har både Johanna Rytell och Pål Holländer, den senare känd från dokusåpan Robinson, på Newsmill uttalat sitt stöd för elevens handlande.

Deras försvar av eleven kokar ner till att dylika provokationer är viktiga, att de skapar en debatt kring angelägna ämnen, och att den diskussion som uppstått efter den senaste bluffen i sig är ett bevis för hur viktiga dessa provokationer är.

Problemet är dock att de har fullständigt fel. Det har inte uppstått några som helst angelägna diskussioner, vare sig den här gången eller tidigare när firma Rytell och Holländer saboterat andras uppträdanden eller köpt baltiska prostituerade. Den enda debatt som uppstått och uppstår är den som handlar om konstnären själv, och det eventuellt rättfärdiga i deras handlande.

Några diskussioner om svensk psyksjukvård har vi alltså inte fått, och lär inte få heller, utan diskussionen handlar i vanlig ordning om konstnären själv, i det här fallet Anna Odell. Det är en diskussion som näppeligen kan kallas för angelägen för någon annan än konstnären, som genom en enkel provokation får en massa uppmärksamhet.

Den f.d. deltagaren i Expedition Robinson, Pål Holländer, är komiskt nog den som mest slår knut på sig själv i sina bedyranden att provokatörernas konst på intet sätt syftar till att själva få uppmärksamhet. Ursäkta, men Pål får nog leva med att vi hyser vissa tvivel på att någon som ställer upp i en dokusåpa inte är intresserad av just uppmärksamhet.

Rytell å sin sida underminerar sin argumentation på ett annat, nästan lika underhållande, sätt, nämligen genom att ta tillbaka åsikter hon tidigare framför. "Jag skojade bara", heter det nu. Visst, så är det säkert, och du skojar säkert även med oss nu när du säger att det är något annat än uppmärksamhet, och i dess förlängning makt och rikedom, du är intresserad av.

Alltså. Den här sortens konst, som mest av allt liknar en slags billighetsvariant av den journalistik som skapades av Günter Walraff, kan endast motiveras av resultatet. Om detta skolarbete kan skapa en debatt som förbättrar svensk sjukvård, kan det möjligen vara acceptabelt, men med tanke på de magra resultat som andra provokatörer tidigare uppnått förefaller det mindre troligt. Det enda bestående resultatet blir att Anna Odell gjort sig ett namn, till kostnaden av vårdresurser och kränkta människor.