PolitikPosted by Anders Bondensson Sat, June 19, 2010 22:48:45När man ser bilder från de gamla Klarakvarteren, och jämför med de groteska moderna byggnader som tagit deras plats, så är det svårt att inte bli sorgsen. Man undrar hur de människor var funtade som med berått mod jämnade de gamla vackra kvarteren med marken, och ersatte dessa med rätlinjiga moderna skapelser i glas och grå betong.
Den som funderar på detta kan ta en titt på dagens republikaner. Där hittar man samma mentalitet som var förhärskande hos de modernister och visionärer som ville radera ut Klara och Gamla stan. De saknar en grundläggande förståelse för människans natur, och de samhällen de skapar blir därför i grund och botten omänskliga. Om någon är nyfiken på hur Sverige som republik kommer att kännas, behöver den bara ta en promenad längs Malmskillnadsgatan en riktig grå dag i november. Vem bryr sig om att det är grått, trist och omänskligt - Det är ju modernt!
Nå. Varför monarki? Svaret varierar beroende på nationen och dess traditioner, men i Sverige finns det många goda skäl.
1. Monarkin är en integral del av vår kultur, och den genomsyrar hela det svenska statsbygget. De tre kronorna är inte en symbol för Sverige, utan för det svenska kungahuset. Symbolerna, sångerna, helgdagarna - Överallt gör sig det svenska kungahuset påmint i vår kultur, vilket är helt naturligt då det existerat i symbios med landet Sverige i närmare tusen år.
Att man överhuvudtaget diskuterar möjligheten radera en betydande del av denna svenska kultur beror på att man inte inser värdet, precis som modernisterna för 60 år sedan inte insåg värdet i gamla byggnader.
Medborgarna i en stat behöver kunna samlas kring något och känna en gemenskap för att staten ska fungera väl. Det är när vi upplever en gemensamhet som vi litar på varandra och kan samarbeta väl kring gemensamma projekt. I Sverige har vi några viktiga sådana gemensamhetsinstitutioner, och bland dessa skulle jag ranka monarkin som nummer två efter midsommarafton, och i takt med att allt fler svenska medborgare inte är s.k. etniska svenskar ökar monarkins betydelse som gemensamhetsinstitution.
Exempel: Om vi avskaffade monarkin, vad skulle ersätta ett prinsessbröllop som ett tillfälle att samla tiotusentals människor som viftar med svenska flaggor och suger i sig pompa och ståt? Är det någon som på fullt allvar inbillar sig att samma sak skulle hända om t.ex. en hypotetisk framtida president, låt oss säga Per Nuder, fyllde femtio år?
Notera att detta gäller Sverige. Man kan inte införa monarki var som helst och hoppas på samma positiva effekter, och det finns republiker som har skaffat sig fullgoda ersättningar. USA är fullmatat med institutioner som skapar gemensamhet, och de har byggt upp myten om sin nation på ett helt annat sätt än vi har gjort i Sverige. Det som funkar i USA funkar inte i Sverige, och tvärt om.
2. Pompa och ståt är alltid trevligt, och ibland helt nödvändigt. När kungen klipper band, delar ut nobelpris eller inviger en forskningsanläggning för Ericsson i Kina skänker han en kunglig glans över det hela. Denna kungliga glans kan en president, eller ännu värre en talman, aldrig ersätta.
3. Monarkin är den del av vårt svenska externa varumärke. 280 journalister enbart från Tyskland bevakade kronprinsessans bröllop. Värdet i form av varumärke och reklam är enormt. Återigen är detta något som en president aldrig kan åstadkomma. Fråga tyskarna. De har en president som inget vet namnet på, och ingen bryr sig. Varför skulle de bry sig om en grå avdankad politiker utan makt?
4. En statschef som är opolitisk kan alla sluta upp bakom. Den som funderar över detta kan studera det hat som i breda amerikanska folklager riktas mot den egna presidenten. Nu pratar vi inte om det elitistiska ogillande som svenska republikaner hyser gentemot kungen, utan ett jag-skulle-mörda-den-där-kommunist-negern-om-jag-fick-chansen-hat.
5. Ärvda ämbeten ger stabilitet. För en svensk kan detta vara lite svårt att förstå, eftersom vår parlamentariska demokrati tycks vara ett under av stabilitet i sig själv, och kungen verkar där inte fylla någon vettig funktion. Dock, i konstitutionellt oklara lägen har det ärvda ämbetet sina klara poänger.
I Sverige är det talmannens uppgift att ge en person uppdraget att bilda regering, varefter riksdagen har att godkänna eller förkasta regeringen. Talmannen i Sverige utses av riksdagen, och är alltid en partipolitiker från något av lägren.
Talmannen kan alltså vid en valförlust för det egna partiet, i teorin, tvinga fram ett nyval genom att bara föreslå regeringsbildare som inte kommer att få en riksdagsmajoritet bakom sig. Detta har aldrig hänt, eftersom sådana flagranta manipulationer av demokratin knappast skulle gagna dennes parti.
Men är det omöjligt? Talmannan har faktiskt inte själv något att förlora på det hela, och under rätt omständigheter är jag rädd att det är fullt möjligt. Antag t.ex. att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och att alliansen blir större än de rödgröna. Jag tycker inte det verkar omöjligt att en talman av Birgitta Dahl-typ i det läget skulle kunna säga något i stil med att "mitt samvete förbjuder mig att föreslå en regering som behöver stöd av SD", för att sedan tvinga fram nyval.
Något liknande skulle aldrig kungen göra. Dels är han opartisk, men framförallt riskerar han inte bara sitt eget jobb utan dessutom hela sin dynasti! Kungen har helt enkelt oerhört mycket mer att förlora på att gå emot folkviljan än vad en talman har.
En monark är alltså mindre benägen att manipulera demokratin än vad en partipolitiker är. Samtidigt är han svårare att manipulera för utomstående. Republiker är känsligare för statskupper, eftersom det är enkelt att sätta in sin egen man på posten. Vill du däremot göra statskupp i en monarki måste du vara så drastisk att folket med all önskvärd tydlighet inser vad som håller på att hända.
Tänk franska revolutionen. Först avsattes kungen på det där drastiska sättet som är nödvändigt när kuppmakare har att tampas med ärvda ämbeten, och republik infördes. Sedan tog diktatorn Napoleon makten utan att någon egentligen begrep vad som hände. Han behövde inte göra något drastiskt alls, eftersom de franska revolutionärerna redan hade gjort jobbet åt honom. Det räckte med att manipulera den sköra franska republiken.
På samma sätt hade en annan kuppmakare och diktator, Adolf Hitler, aldrig kunnat ta makten om han hade blivit tvungen att först störta Kaisern. Nu behövdes det inte, utan det räckte med att i några enkla steg manipulera konstitutionen i den republik han verkade och ta makten utan dramatik.
Dramatiken kom sedan. Både i fallet Hitler och fallet Napoleon. Men då var det för sent.
Jag påstår inte att vi bäddar för en ny Hitler om vi inför republik, utan jag konstaterar bara att det ärvda ämbetet ger en stadga i ett statsbygge som ibland är bra att ha. De flesta republikaner har svårt att acceptera ärvda ämbeten, och då kan det vara bra att besinna att de faktiskt fyller en funktion som är av annan är än att "det har alltid varit så".
PolitikPosted by Anders Bondensson Fri, April 09, 2010 14:01:33De senaste tiden har
gammelmedia varit fullt av rapporter kring något de kallar för "näthatet". Landskrona och Bjästa har framställts som exempel på ett nytt fenomen, där skulden läggs på internet och nya medier som Facebook och Twitter.
Resonemanget går ungefär så här:
Mobben på nätet kollar inte upp några fakta, sprider hämningslöst en massa rykten och hänger ut enskilda individer. Detta i kontrast mot de etiska pressregler som "traditionella media" påstås följa.
Om detta måste jag säga som Penn & Teller: Bullshit!
För vad var det egentligen som hände i fallet Bjästa? Först blev den våldtagna flickan mobbad, det är alla överens om. Men när gammelmedia sedan skriver att detta är någon slags konsekvens av de nya medierna, då börjar det lukta tjurbajs lång väg.
Att våldtagna flickor drabbas dubbelt är nämligen inget som dykt upp efter att Facebook lanserades. Tvärtom är det ett urgammalt fenomen som förekommer betydligt oftare på platser där ingen någonsin hört talas om Facebook, och rykten och skitsnack sprids väsentligen lika snabbt i lokalsamhället utan Facebook.
Flickan hade varit lika drabbad utan de sociala medierna, precis som våldtagna flickor i alla tider blivit drabbade av skitsnack och mobbning. Massmedier, som internet, binder primärt inte samman individer inom ett lokalsamhälle, utan det ger individer från olika lokalsamhällen möjlighet att kommunicera och få tillgång till samma information. Innan Uppdrag Granskning sände sitt program var det inte en kotte utanför Bjästa med omnejd som hört talas om Bjästa och den våldtagna flickan.
Nästa fas var att våldtäktsmannen och dennes familj utsattes för en hatkampanj som samlade tiotusentals individer runt om i Sverige. Detta är vi alla överens om. Men när gammelmedia skyller detta på Facebook, ja då stinker det värre än någonsin.
Visst har Facebook gjort det möjligt för enskilda individer att manifestera sitt hat, att berätta för hela världen att de hatar. Men hatet fanns redan där, i vanlig ordning skapat av gammelmedia som genom sin ständiga jakt på dramaturgi ville ge en så svartvit bild som möjligt.
Utan Facebook hade tiotusentals svenskar som såg programmet ändå hatat pojken, prästen och hela Bjästa. Den enda skillnaden är att vi inte hade fått veta om deras hat, för de hade inte kunnat tala om det för någon annan än arbetskamraterna och polarna. Men hatat hade de, likafullt.
Näthatet är alltså inget nytt hat, och det har heller inte ökat den totala mängden hat. Det nya är att vi nu kan se det. Uppdrag Granskning och övriga media, alternativt vanliga lokala mobbare, piskar upp hatstämningen genom sin hårdvinklade och lögnaktiga rapportering. Den enda roll Facebook spelar är att vi genom dess försorg har möjlighet att beskåda effekten.
PolitikPosted by Anders Bondensson Fri, October 16, 2009 20:46:13Samhällsmagasinet Kalla Fakta har granskat riksdagsmannen Thomas Bodström och vad denne gör när han är frånvarande från Riksdagen. Granskningen visar att han då tjänar en massa pengar som advokat, istället för att göra det arbete han har lön från riksdagen att utföra.
Om detta kan man ha en rad åsikter, och det är faktiskt inte självklart att Bodströms frånvaro är dålig för uppdragsgivaren Svenska Folket. Personligen tycker jag inte diskussionen är speciellt intressant, utan vad som fångat mitt intresse är den metadiskussion om politikernas förhållande till sanningen som uppstått i kölvattnet.
Bodström, eller kanske dennes personlige spin doctor, har valt att dementera uppgifterna och gå till motangrepp, något som föranlett en artikel på Newsmill där reportarna på Kalla Fakta går igenom Bodströms dementier och avslöjar dem som flagranta lögner.
Hur kan politiker ljuga allmänheten rakt upp i ansiktet, hur har det blivit så och vad kan man göra åt det?
Jag menar att det är medias eget fel. Tidningar och TV har själva ljugit hämningslöst under så lång tid att deras trovärdighet är utraderad. Det spelar därför ingen roll att de rapporterar om Bodströms lögner, eftersom det från allmänhetens perspektiv lika gärna kan vara medierna som ljuger. Man förväntar sig helt enkelt inget mer av parterna än att de säger det som ligger i deras eget intresse, helt oberoende av vad som råkar vara sant.
Detta är Bodström väl medveten om. Han är också medveten om att ytterst få är beredda att själva offra en massa tid på att ta reda på hur det verkligen ligger till, varför det finns lite att förlora på att ljuga. Om bara medierna slutade ljuga, skulle inte heller Bodström kunna ljuga, och om allmänheten kunde lita på journalisterna, skulle allmänhetens förtroende för Bodström försvinna om en tidning skrev om hans lögner eftersom tidningen då till skillnad från nu skulle bli trodd.
Tyvärr tror jag inte det kommer att hända. Medierna har nästan spelat ut sin roll som granskare av makten. Genom girighet, sensationslystnad och narcissism har de fuskat bort det sista uns av förtroende de tidigare åtnjöt, och bara individer med fallenhet för det ovanstående söker sig numera till mediebranschen.
Nej, vi får vänja oss vid att själva ta reda på hur det ligger till. Och vid att politiker som Bodström utan att skämmas är beredda att säga vilka lögner som helst så länge det gagnar deras egna syften.
PolitikPosted by Anders Bondensson Sat, August 15, 2009 07:40:35Debatten
om fildelning saknar ofta verklighetsförankring, särskilt när man använder
principiella och moralistiska resonemang. Här finns stora likheter med debatten
om alkoholförsäljning, med den viktiga skillnaden att den debatten ligger
ungefär 100 år före den om fildelning och därför delvis hunnit mogna.
För 100
år sedan debatterade man principer och moral även kring alkoholen.
Moraliserandet kunde gå ut på att det var syndigt att dricka, att alkoholen gör
män till hustrumisshandlare, eller att arbetarna super bort sina inkomster.
Detta var argument för att införa ett förbud mot alkohol, liknande det vi har
idag mot narkotika.
Det fanns
och finns också rent principiella resonemang mot ett förbud, som t.ex.
att det är en viktig del av vårt kulturella arv som staten inte har rätt att
beröva den enskilde.
Men, den
viktigaste invändning mot ett alkoholförbud var och är inte principellt.
Istället handlar det om att visa att verkligheten är beskaffad på ett sådant
vis att ett alkoholförbud inte får de effekter som förbudsivrarna önskar.
Möjligheten att med ytterst enkla medel själv tillverka alkohol, samt även
möjligheten att föra in alkohol från utlandet, gör alla principella resonemang
meningslösa!
Alla vet
nu att den faktiska konsekvensen av ett förbud inte blir ett slut på
alkoholkonsumtionen, utan vad som istället sker är en kraftig tillväxt av den
organiserade brottsligheten, ett urholkat förtroende för staten samt grova
intrång i den personliga integriteten när stora resurser läggs på att stoppa
alla som jäser lite öl, vin och mäsk i hemmets lugna vrå.
Detta var
dock inte självklart för alla för 100 år sedan, och den som påpekade att de
praktiska problemen med ett förbud gör moraliserandet meningslöst blev nog ofta
mött med ytterligare ett varv moralism, fast i ett ännu högre tonläge. Så här
kunde det nog låta när dåtidens Björn Ulveus propagerade för ett alkoholförbud:
"Jag
skiter i era jävla argument. Ni snackar om maffia, hembränning och smuggling,
men det enda ni egentligen vill är att supa och misshandla kvinnor. Ni är
slödder som inte förtjänar att bemötas med argument!"
Nu har
som sagt debatten om alkoholförsäljning mognat. Även de mest inbitna
nykterhetsivrarna vet att ett förbud är en praktisk omöjlighet, att
konsumtionen aldrig kommer att upphöra och att det bästa man ur deras synvinkel
kan åstadkomma är en viss begränsning av drickandet. Statligt monopol,
begränsade öppettider och väl avvägda skatter är de redskap man har till sitt
förfogande, och inom ramen för detta diskuterar man vilka nivåer som är
optimala för att hålla nere totalkonsumtionen.
Frågan är
när debatten om fildelning kommer så långt. När ska förbudsivrarna begripa att
skivförsäljning tillhör en svunnen tid och att det inte spelar någon som helst
roll vilka förbud mot fildelning som införs? I den faktiska verkligheten är det
nämligen oerhört enkelt för vem som helst att gratis framställa kopior, precis
som det är enkelt för vem som helst att själv jäsa eller importera alkohol.
Den enda
möjligheten både vad gäller alkohol och musik är att lägga sig på en prisnivå
och en tillänglighet som gör att de lagliga alternativen får optimala
inkomstnivåer, och om denna inkomstnivå skulle råka vara lägre än vad
skivbolagen önskar kan de faktiskt inte göra ett dugg åt det.
PolitikPosted by Anders Bondensson Wed, June 17, 2009 11:47:23En man kommer in i en videobutik. Han plockar lugnt och
obekymrat för sig från hyllorna, och lämnar sedan butiken utan att betala. Känner
ni igen det? Det mannen gör är uppenbarligen stöld, och när filmsnutten är slut
får vi se en text som talar om för oss att fildelning är precis samma sak.
Enkel propaganda från en penningstark part i målet, kan man
tycka, men regeringen verkar otroligt nog betrakta detta som dels någon slags
djup visdom och dels ett allvarligt samhällsproblem. På annat sätt kan man inte
tolka åtgärden att beordra polisen att specialutbilda 15 poliser som enbart ska
syssla med att sätta fast fildelare. Kulturministern har också öppet deklarerat
att fildelning är stöld och att hon är nöjd med utfallet i TPB-rättegången.
Kulturministern har fel. Fildelning är inte stöld, lika lite
som det är misshandel eller fortkörning. Om det ens är ett brott är det ett
brott mot upphovsrättslagen, vare sig mer eller mindre. Men vad blir slutsatsen
om vi för ögonblicket struntar i juridiken, och istället analyserar de faktiska
konsekvenserna i sinnevärlden? Musikindustrin påstår ju att fildelning berövar
artisterna deras inkomster, och i TPB-rättegången blev de svarande dömda att
betala 30 miljoner kronor i skadestånd med hänvisning till uteblivna inkomster.
Var detta en rimlig summa?
Svaret på frågan är att det inte går att veta. Hypotetiska
frågeställningar går aldrig att besvara med säkerhet, men det utesluter inte
att man ändå resonerar kring dem. Musikindustrins resonemang, som regeringen
verkar tro på, lyder så här:
”Om man inte hade kunnat ladda ner musik och film gratis
från nätet, så hade man köpt den istället. Kanske inte allt som laddas ner, men
en del. Beviset för detta är att försäljningen av CD-skivor sjunker, och det
kan inte bero på något annat än fildelning.”
Detta kan vid en enkel betraktelse låta vettigt, men
resonemanget har åtminstone två mycket allvarliga brister.
För det första är det helt fel att påstå att det inte skulle
kunna finnas någon annan förklaring än fildelning till den sjunkande
försäljningen av CD-skivor. Det finns åtminstone en mycket trovärdig alternativ
förklaring. Ungdomar har nämligen inte obegränsat med pengar, och numera finns det
alternativ till musik, nämligen datorspel och olika kommunikationsverktyg som
mobiltelefoner och Internet. Ungdomarna har förändrat sitt beteende, och det är
inte fildelningen som är orsaken.
Om vi vidgar begreppet ”CD-skivor” till att omfatta alla
typer av digitalt media som är möjlig att piratkopiera, dvs. både musik och
datorspel, kan man konstatera att försäljningen inte sjunker. Tvärtom ökar den
varje år, men fördelningen mellan musik och datorspel förändras till den
senares fördel. Se följande grafik som en brittisk journalist tagit fram.
Den andra bristen med musikindustrins resonemang är att de
inte tar hänsyn till piratkopieringens positiva fördelar för branschen, och för
att förklara vad jag menar ska jag berätta en liten historia från min egen
tonårstid.
Det var i början av 80-talet, och efter att en kompis
skaffat en hemdator var jag frälst. Datorspel var ju fantastiskt roligt, och snart
hade jag skaffat en egen Vic64 tillsammans med hundratals dataspel. Samtliga
var piratkopior. Musikindustrin hade betraktat detta som stöld, och påstått att
jag berövat datorspelstillverkarna tiotusentals kronor genom att inte köpa alla
dessa hundratals spel.
Men vad de inte vill förstå är att jag aldrig hade skaffat
någon hemdator överhuvudtaget om det inte vore för att jag visste att det fanns
mängder med billiga piratkopior att tillgå, och det hade ingen annan heller.
Att köpa spel var helt enkelt för dyrt för de få dagar det tar att spela igenom
spelet, som kanske inte ens var roligt.
Med tiden köpte jag dock även några spel, och fick även
några i present, för det är klart att det är roligare att äga spelet på riktigt.
Nå. Poängen med denna historia är att visa hur
piratkopiering dels kan gynna en bransch, och dels fungera som motor i
utvecklingen. Hade det inte varit för piraterna, hade jag och de flesta andra i
min situation aldrig köpt någon dator. Hemdatormarknaden hade växt med
snigelfart, om den växt alls, och de mängder med innovationer som vuxit fram hade
aldrig uppstått.
Dessutom hade det sålts otroligt få datorspel, eftersom
ingen hade varit intresserad av att köpa hemdatorer. Datorspelsbranschen
omsätter idag mer än musikindustrin, och det hade den aldrig någonsin gjort om
den inte varit utsatt för piratkopiering under hela sin existens.
Piratkopiering har varit som superbensin för spelindustrin, och de extrema
juridiska åtgärder som musikindustrin nu försöker övertala våra politiker att
införa har de aldrig ens fantiserat om.
Det som var sant för 25 år sedan är även giltigt idag. Hur
många ungdomar hade köpt en MP3-spelare om deras enda möjlighet att fylla den
med innehåll hade varit svindyra och urusla ”tjänster” på nätet, tjänster som
låser in användaren och omöjliggör ett utbyte med polarna? Hela marknaden för
MP3-spelare hade aldrig existerat utan piratkopiering. Begrepp som ”iPod” och
”musikmobil” hade varit okända, och USB-minnen hade fortfarande räknat sin
storlek i megabyte.
Musikindustrins smala lycka är att det är lika enkelt att
kopiera deras produkter som det är att kopiera andra digitala media. Hade
ungdomar varit hänvisade till en svart låda med en snurrande skiva för att
lyssna på musik, och inte haft någon möjlighet att integrera musiken i sitt
övriga uppkopplade liv, hade förmodligen försäljningen kraschat fullständigt.
Nu finns trots allt möjligheten att piratkopiera skivan, dela med polarna och
lägga in musiken på sin MP3-spelare. Man kan också komplettera sin MP3-samling
med att faktiskt köpa några omtyckta låtar på iTunes.
Fildelningen är inte stöld. Men inte nog med att den inte är
stöld; den är dessutom bra för musikindustrin och en motor i
samhällsutvecklingen. Att försöka stoppa denna positiva utveckling med
drakoniska och ytterst tveksamma juridiska instrument för att gynna ett litet
särintresse är vanvett.
PolitikPosted by Anders Bondensson Thu, June 04, 2009 16:57:41Svenska högerextrmister har enligt den här artikeln i DN slagit sönder en utställning om sex, av konstnären Andres Serranos. Oavsett vad man tycker om detta tilltag kan man konstatera att de borde filmat alltsammans och skickat filmen till konstfack. Kanske hade de blivit antagna? Jag menar, kan NUG så kan väl andra extremister med förstörelselusta bli antagna?
PolitikPosted by Anders Bondensson Mon, February 23, 2009 18:11:02Det finns inte mycket att säga om själva sakfrågan när det gäller aborter och de skäl som den gravida kvinnan anger för abort, och det som finns att säga har flera redan sagt: Har vi fri abort så har vi.
Däremot är själva debatten både underhållande och illustrativ. Underhållande eftersom det är skojigt att se landets alla politiskt korrekta tyckare skruva på sig av osäkerhet om vad som är den politiskt korrekta ståndpunkten, väl illustrerat på Newsmill av Gabriel Romanus ängsliga krumbukter runt frågan där han slutligen landar i en motsägelsefull kompromiss. Att ifrågasätta den fria aborten, och väga argumenten mot och för, är det dock ingen som vågar trots att det rimligen är den enda fråga som är värd att diskutera.
Det är också fascinerande att se hur debatten eldas på av uppfattningen att det är flickfoster som aborteras. Ännu ett i den ändlösa raden av exempel på hur media, och även allmänhet, anser att flickor som offer har högre nyhetsvärde. Än mer fascinerande blir det hela av att det i Sverige de facto är fler pojkfoster som aborteras än flickfoster, men eftersom aborterade pojkfoster saknar mediaintresse lämnar man bara ut statistik från länder där aborterade flickfoster är i majoritet, som Indien och Kina, trots att det är den svenska lagstiftningen vi pratar om.
Gabriel Romanus skriver "Att pojkar värderas högre än flickor är inget okänt fenomen hos oss heller".
Denna kommentar är tragikomisk. Komisk för att det är precis tvärtom, och för att orsaken till att Romanus tror som han gör är just det faktum att flickor som offer är intressantare att rapportera om. Tragisk för att den svenska offentliga debatten håller så makalöst låg nivå, helt styrd av den politiskt korrekta hållningen att det är "synd om" kvinnor i alla mer eller mindre upptänkliga sammanhang.
Det finns alltså forskning kring föräldrarnas preferenser vad gäller kön, och hur det påverkar aborterna, något jag läste i den utmärkta tidskriften Forskning & Framsteg för något år sedan. I Sverige, såväl som i Norge och Danmark, finns det en liten övervikt för att abortera pojkfoster.
Egentligen borde detta inte spela någon roll för debatten, men sjukt nog tror jag att det är precis vad det gör. Det är oron för, och tron på, att det är fler flickor än pojkar som aborteras som fått igång den offentliga debatten, och när Romanus, kvällspressen och alla andra fått klart för sig att det inte är så, kommer de att somna om. Detta under förutsättning att denna information någonsin når allmänheten vill säga, för vanliga media lär knappast skriva om det, måna som de alla är om att odla den säljande myten om hur synd det är om kvinnor.
PolitikPosted by Anders Bondensson Fri, February 20, 2009 17:47:35Vad menar man egentligen med könsdiskriminering? Den frågan tycks ha två helt olika svar, beroende på situation, eller snarare, på vilket kön som diskrimineras.
Situation #1
Centrum för Rättvisa har på ett tydligt sätt uppmärksammat könsdiskriminering vid våra högskolor och universitet, där olika lärosäten tillämpat vad de kallar "positiv särbehandling vid lika meriter". De har alltså valt individer av det underrepresenterade könet vid en specifik utbildning när individerna haft samma betyg, och mera detaljer står att finna i följande rapport:
Högskolorna har, när de blivit stämda, genomgående fällts för könsdiskriminerng och tvingats betala skadestånd till de drabbade, och Högsta Domstolen slog i en dom fast följande:
"Rätten till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är grundläggande mänskliga rättigheter”
Att utbildningen och kanske även samhället skulle må bra av en mera jämn könsfördelning saknar betydelse i sammanhanget. Inte heller spelar det någon roll att det föreligger strukturer i samhället som gynnar det ena könet. Det enda som spelar någon roll är vilka meriter de ensklida individerna har.
Det finns en välgörande tydlighet över denna rapport, över HDs dom och äver hela processen. Vi tycks här få tydliga direktiv om vad som är diskriminering och vad som inte är diskriminering. Det ÄR diskriminering att anta en man, bara för att han är man, om det finns en kvinna med samma meriter. Det är INTE diskriminering att 95% av eleverna vid veterinärsprogrammet är kvinnor. Alltså: Kvotering = diskriminering.
Situation #2
Flera riksdagspolitiker, och några partier, anser att vi ska införa lagstadgad könskvotering till styrelseposter i svenska företag. Det finns också gott om lobbyister i samhället som arbetar för detta. Idag skriver t.ex. Anna Bråkenhielm i SvD Näringsliv om hur hon och några andra likasinnade tagit fram en lista på 459 kvinnliga kandidater till styrelseposter. Listan utgörs av kvinnor som är VD eller sitter i ledningsgrupper, och vissa sitter redan i en styrelse. Hon motiverar listan på följande sätt:
"Vi har skickat ut den till nomineringskommittén i samtliga börsbolag. Det slår hål på deras ständiga argument att de gärna vill ha kvinnor i styrelsen, bara de hittade några som är tillräckligt kompetenta."
Här anser man alltså att det är diskriminering att kvinnor bara sitter på 18% av styrelseposterna, trots att det finns 459 kvinnor i Sverige som har tillräckliga meriter för att sitta i en styrelse. Att det finns män, kanske tiotusentals män, som har lika eller bättre meriter spelar ingen roll. Det enda man bryr sig om är en jämn könsfördelning. Alltså: Ej kvotering = diskriminering.
Man kan också lägga märke till vilka data media väljer att publicera i dessa två situationer. När det gäller antagning till högskolan får vi alltid bara veta hur många som drabbats av positiv särbehandling, och att det är väldigt många fler kvinnor än män som drabbats. Hur könsfördelningen ser ut på de program som försökt tillämpa positiv särbehandling vid lika meriter får vi aldrig veta, och vi hittar definitivt inga lobbyister som tar fram listor på möjliga manliga kandidater till utbildningar med kvinnlig överrepresentation. Begreppet "tillräckligt kompetenta" förekommer inte.
När det gäller styret av företagen räknar man istället från andra hållet. Vi matas dagligen med uppgifter om könsfördelningen i våra styrelser, och nu dessutom med siffror som säger oss hur många kvinnor som har tillräcklig kompetens för att kunna sköta jobbet. Vem som har de bästa meriterna är nu plötsligt ointressant.
För att skapa lite jämvikt i debatten om könsdiskriminering efterlyser jag lite data, och om någon kan hjälpa mig vore jag tacksam.
För det första undrar jag vilka meriter som nuvarande styrelseledamöter har, fördelat på kön. Jag skulle vilja veta i genomsnitt hur många år man arbetet som VD och i ledande befattning för gruppen manliga respektive kvinliga styrelseledamöter.
För det andra skulle jag vilja veta hur många män som skulle kommit med på Anna Bråkenhielms lista om hon inte hade brytt sig om vilket kön kandidaterna har, utan bara sökt efter potentiella styrelseledamöter.
Med hjälp av dessa data skulle det vara möjligt att uppskatta om det är män eller kvinnor som drabbas av eventuell positiv särbehandling vid antagning till en styrelsepost. Visar det sig att kvinliga styrelseledamöter generellt sett behöver längre tid i näringslivet för att komma på fråga för en styrelseposition finns det ju skäl att anta att det är kvinnor som drabbas, och omvänt om det visar sig att männen behöver längre tid.
På samma sätt kan vi dra slutsatser av könsfördelningen i listan av Bråkenhielmska kandidater. Om det visar sig att den blandade listan innehåller signifikant större andel kvinnor än 18% kan det finns skäl att anta att det är kvinnor som drabbas av positiv särbehandling, och omvänt om andelen kvinnor skulle visa sig vara signifikant lägre än 18%.
Så vitt jag vet finns det inga sådana data, men är det kanske någon som vågar sig på en gissning?
